Storstadsbulimiker - nu på landet

Det värsta med att gå i terapi är inte att ta tag i det som man tror är problemet, i mitt fall bulimi, utan all skit som man får på köpet när man börjar gräva i sitt liv. Jag kände mig rent ut sagt bitter igår efter samtalet med min psykolog. Bitter på att jag har låtit en sjukdom styra och begränsa mitt liv under en så lång tid och bitter över att jag känner att jag har gått miste om så mycket på grund av detta. Igår kändes det som att jag hade gått miste om hela min ungdom. Jag kände mig bara gammal och trött. Men det som nästan var ännu värre var att inse att jag har tyckt så illa om mig själv att jag inte bara har behandlat min kropp illa utan även låtit andra människor behandla  mig illa i destruktiva relationer under en väldigt lång tid. Varför? Jo därför att jag inte tycker om mig själv. Varför inte? Inte en jävla aning jag har. Jag blir så arg på mig själv när jag tänker på alla dessa år som jag har gått omkring och klankat ner på mig själv istället för att klappa mig själv på axeln. Utåt sett skulle jag vilja påstå att jag förmodligen uppfattas som en ganska framgångsrik person, jag har ett bra jobb, många bekanta, en fin lägenhet och allt d där ytliga ni vet...Men inåt. Fuck, säger jag bara. Hur kunde jag vara så dum?

Kram på er