Storstadsbulimiker - nu på landet

En vän till mig och jag diskuterade missbruk häromdagen. Han konstaterade att ätstörningar är som vilken annat missbruk som helst vare sig det handlar om alkohol eller droger. Jag som bulimiker har knarkat mat. Hela mitt liv kretsade kring maten, eller snarare att kräkas upp den. Liksom en alkoholist som är i desperat behov av sprit var jag i desperat behov av mat hela tiden och såg alltid till att ha "knark" hemma. Hade jag inte det kunde jag göra vad som helst för att skaffa det, som att gå till kiosken mitt i natten för att handla choklad. Liksom en narkoman blir hög eller låg av knark kunde jag bli lugn av mat eller pigga upp mig med mat. Maten gav mig kickar jag inte kunde åstadkomma själv. Jag åt när jag var glad, ledsen, kär, lycklig, deppig..alltid. Skillnaden mellan att vara alkololist och att ha ätstörningar är att det är svårt att klara sig utan mat. Äta bör man annars dör man som det så fint heter. Som alkoholist kan du undvika situationer där alkohol förekommer men som anorektier eller bulimiker, hur gör man för att unvika mat? Det går liksom inte.

Jag tycker i all fall att min vän beskrev sjukdomen på ett bra sätt. Jag har också insett att jag alltid kommer att vara bulimiker vare sig jag kräks eller inte likväl som en alkoholist är alltid är en alkoholist men kan välja att vara en nykter sådan. Numera har jag lagt mitt knark åt sidan och fokuserar på att bli hög på livet istället.

Jag kom att tänka på det här inlägget idag när jag läste i tidningen att bulimiker får vänta längst på att få vård. VIsst är det sorgligt att sjukdomen har så låg "status". Som min vän påpekade, narkomaner och alkoholiser har möjlighet att hitta stöd i AA och NA, men vad finns för alla oss tusentals bulimiker och anorektiker?