Storstadsbulimiker - nu på landet

Häromdagen skrev jag ett inlägg om hur det var att ha ont om pengar. Jag har gått och funderat på det där med min bakgrund i ett par dagar nu. Som jag skrev kommer jag från ett arbetarhem där det alltid varit ont om pengar och en anledning till detta är att ingen av mina föräldrar har en utbildning. På grund av detta har de alltid varit lågavlönade. Enkel matematik. När jag var hemma och hälsade på senast var den en kvinna som frågade mig om min utbildning och när jag berättade det sa hon "det hade man aldrig kunnat tro". Man kan ju ta detta som en komplimang men man kan också se det som ett bevis på att klass ofta går i arv. Det var ingen som hade räknat med att jag skulle ta en examen på universitetet utan min framtid var redan bestämd, jag skulle sitta i kassan på ica, typ. Det känns rätt bra att ha gått emot det sociala arvet. Och framförallt känns det bra att ha gått sin egen väg.

Jag är stolt över att vara arbetare. Jag är stolt äver att mina föräldrar har kämpat så in i helvete för att jag ska ha det bra. De har stöttat mig så förbannat mycket trots att de aldrig har haft en aning om vad jag har sysslat med. Jag har gjort en klassresa. Numera är det ingen som skulle kalla mig arbetare men i själ och hjärta kommer jag alltid vara det och det är absolut ingenting jag vill ändra på. Jag tror att min uppväxt har gett mig förmågan att ha empati för andra människor och att värdera andra saker än pengar.

Så vad jag vill säga med detta är, var stolt över er bakgrund och låt ingen annan avgöra vad ni kan göra med era liv, definiera själva vilka ni vill vara!