Fattig

Jag funderar rätt mycket på pengar. Jag tror det beror på att jag kommer från ett arbetarhem där pengar alltid varit en bristvara. Jag ska inte sticka under stolen med att pengar betyder mycket för mig. Men det gör det antagligen för alla som aldrig har haft några. För mig handlar pengar idag om trygghet, inte om konsumtion. Jag vill veta att jag har pengar på banken så att jag kan betala den där tanden som måste lagas eller bilen som går sönder.

Jag har gjort en klassresa. Jag är den första i min familj som tagit studenten, jag har studerat på universitet i 6 år vilket har gjort att jag idag har ett bra jobb.  Men jag kommer på mig själv med att fortfarande vara den där flickan som bara fick jeans från Domus för att vi inte hade råd med annat. Jag var 17 när jag köpte mina första Levis. Det låter fånigt men jag glömmer det fan aldrig. Under en period av mitt liv försökte jag kompensera för allt det jag inte hade fått som barn och tonåring. Jag köpte enbart det senaste och dyraste. Som 20-åring blev jag tillsammans med en man som inte hade några ekonomiska bekymmer what so ever. Jag levde ett ganska gott liv på många sätt och vis. Men nu i efterhand kan jag konstatera att jag alrig varit så fattig som jag var då. Det låter ju som en klyscha med vi levde ett känslomässigt fattigt liv. Och utan kärlek är man fattig.

Idag vill jag inbilla mig att jag har hittat mer balans i mitt liv. Jag älskar fortfarande kläder och skor men jag behöver inte ha dem för att bevisa något. Jag har min utbildning och jag vet att jag är bra. Jag har en man som älskar mig och som ger mig det man inte kan köpa för pengar. Kärlek.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0