Storstadsbulimiker - nu på landet

Jag läser Lisa Magnussons krönika i Aftonbladet kvinna. Hon konstaterar att det är fel att vara ful och att vuxna människor är riktiga hycklare när det gäller det här med utseende. Det är väl inget snack om saken. Fula människor är mindre värda, är man dessutom fet är man helt fucked.

Men fula mänskor klarar sig ju alldeles finemang, ja faktiskt bättre än de som ser bra ut, när jag tänker efter. För det vet ju alla hur det är med de som är snygga och charmiga och populära och lyckade: De behöver aldrig utveckla någon personlighet. Ingen kommer nånsin kräva mer av dem än att de går att ha i möblerade rum och ler lagom trevligt på bröllopsfotot. De fula däremot, de har lärt sig att kompensera sitt anskrämliga yttre med ett spännande inre. De har djupare och rikare känsloliv. Är klokare. Mer kreativa. Allt som är viktigt och intressant och stort på riktigt kommer från fulingar.

Jag håller helt och hållet med i Lisas resonemang. Jag fick från tidig ålder veta av min mamma att jag var ful. Hon hycklade aldrig med det. När jag var åtta visste jag hur mitt hår skulle ligga för att jag skulle se bättre ur och när jag var 13 visste jag att jag det var ett måste för mig att bära långa, helst för stora tröjor som doljde min enligt henne enorma rumpa. Det hon skapade var en anorektiker och bulimiker men också en nörd. För om jag inte var snygg kunde jag i alla fall vara smart. Så jag blev filmnörd. Jag plöjde böcker om film, jag såg film efter filim efter film i ensamhet och sen kom det där underbara ögonblicket när man hittade sina jämlikar, de andra nördarna. När man spenderade timmar på ett fik drickandes tre liter te och diskuterade allt det där som man studerat så länge. Jág kände tillhörighet, jag blev någon och framförallt, jag blev attraktiv i deras ögon för den jag var - inte hur jag såg ut. Jag kan med handen på hjärtat säga att jag är överlycklig över att jag blev nörden och inte den snyggaste tjejen i skolan. För jag har haft kul. Men framförallt har jag kämpat för något. Jag har inte bara hängt med som maskot till skolans snyggaste kille. Jag blev en individ, inte någons flickvän. För när man tittar tillbaks på de där tjejerna som var populärast i plugget så är det skärmmande hur många av dem som stannande i utvecklingen, som vid 19 års ålder går omkring med barnvagn utan utbildning. Så är det naturligtvis inte för alla, men tillräckligt många för att jag ska tänka, fy fan vad det är skönt att vara nörd.

Puss och kram på er!