Storstadsbulimiker - nu på landet

Åh, jag har så brått! Jag har haft så jävla brått i livet och ändå ser jag mig själv som en lugn person. Eh duh? Varför har jag haft så brått undrar jag. Varför reste jag inte jorden runt innan jag började plugga? Nej, jag var tvungen att lägga in högsta växeln direkt och sedan plugga sex år i rad. Så här sitter jag nu och undrar om det var värt det. För att inte gräva ner mig helt i bitterhetsträsket försöker jag reda ut detta med mig själv .Varför gjorde jag så här? Varför hade jag så brått? Jo, jag ville komma någon vart. Jag ville bevisa att jag också kunde. Ok., mission accomplished. Och  nu då? Är det nu jag ska ta itu med mig själv? Smart Emma. Riktigt jävla smart.

Amelia Adamos radioprogram finns fortfarande kvar i min hjärna. Jag tänker på det hon sa om dagens 30-åringar. Att de måste åstadkomma och visa upp. Coola ner säger Amelia. Livet måste vara roligt också. Det tål att tänkas på. Om ni undrar varför jag tänker sådana här tankar nu så beror det på att jag är hemma och hälsar på, tillbaks till rötterna. Dvs. jag stöter på gamla barndomskamrater och klasskamerater och allting handlar om VAD HÄNDE MED DIG? VEM BLEV DU? ÄR DU LYCKAD? Fuck it säger jag.