Dödens väntrum

Jag glömde ju skriva om en sak som jag var med om idag, hann med ett besök hos en släkting som är 75 år och bor på ett ålderdomshem. Han är halvblind, har amputerat bägge benen och är dement. Det gjorde mig förbannat sorgsen att se honom sitta där och fråga samma frågor om och om igen. Framförallt gjorde det ont i mig att höra att han längtade hem så mycket. Han minns inte att hans mamma är död men han glömmer aldrig att han äger ett hus och en katt. Han kommer antagligen fråga när han får åka hem fram tills den dagen han somnar in. Visst är det märkligt att vissa saker aldrig lämnar oss. Att vi kämpar för vissa saker in i det sista. Som en sådan trivial sak som att få åka hem till sitt eget hem.

Kommentarer
Postat av: Sandra

Usch så sorgligt!

2008-06-08 @ 01:36:35
Postat av: Maja

Man blir verkligen lessen av sådant :(

2008-06-08 @ 01:39:50
Postat av: Natalie

Åh, jag känner verkligen igen mig i det där. Min farmor är också dement och bor på ett hem och hennes ständiga fråga är också när hon ska få komma hem. Det känns så sorgligt att man kan bli så gammal att man lixom glömmer bort så mycket man har upplevt och bli så skör i kroppen. Tänk vilken läskig sjukdom. Man kan ju inte ta några beslut själv och personalen (som egentligen inte bryr sig) styr över äns liv. Min farmor har ändå tur för farfar kommer och hälsar på henne varje dag. Det är häftigt att se hur två personer kan vara nära varandra så länge. Bra blogg förresten!

2008-06-11 @ 16:07:10
URL: http://natalieaa.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0