Storstadsbulimiker - nu på landet

Jag börjar mer och mer tro på ödet. Har funderat rätt mycket på mitt liv sen senaste tiden och vilka vägar jag har tagit, eller rättare sagt vilka vägar livet har lett mig in på. Det finns tre stycken livsavgörande ögonblick i mitt liv som alla har inneburit en stor förändring i mitt liv. Alla tre har varit slumpen. Jag har inte haft så mycket med det att göra själv utan det "bara blev så". Jag har alltid varit i stort behov av att ha kontroll men jag börjar mer och mer acceptera att man inte kan kontrollera livet. Visst kan man skapa förutsättningar för sig själv genom att t.ex. plugga så att man får ett jobb som man tycker om osv. men i  slutändan har man inte så jävla mycket att säga till om. Som det här med att skaffa barn till exempel. Jag tror att många tar det för givet. I min värld är barn inte något man skaffar, det är något man FÅR. Det är en gåva. Precis som jag ser kärleken som en gåva. Min sambo sa det så bra igår, kärlek kan man inte planera, den bara kommer och knockar en.

Jag går igenom stora förändringar i mitt liv och jag känner själv att jag blir stressad över det. Jag funderar mycket på om jag väljer rätt och hur mitt val kommer att påverka mitt liv. Det enda jag vill är att må bra. Det är mitt prio ett. Och jag hoppas verkligen att det kommer bli så nu. Så jag släpper kontrollen och har tillit. Och tålamod.