Storstadsbulimiker - nu på landet

När jag var yngre hade jag en tendens till att slåss mot väderkvarnar. Det vill säga ta sådana strider jag inte kunde vinna. Jag har fortfarande den tendensen även om jag lugnat ner mig avsevärt. Idag väljer jag mina strider och försöker andras när jag blir sugen på att strida. Men idag, när jag sitter här och kallsvettas efter att ha sovit alldeles för lite och får  tykna mail av människor som har bråttom och tror sig vara jordenc centrum, då kommer rebellen fram igen. Åh, vad jag får lust att trycka till dem lite, säga något spydigt, göra uppror mot patriarkatet och, ja ni fattar. Jag är arg.

Jag har dessutom ytterligare en strid idag. Den mot mig själv. Och tro mig, det är en strid som är omöjlig att vinna. Så varför ens lägga ner energi på det tänker ni. Jag vet inte, gammal vana? Idag är allting fel. Min näsa är för stor, min mage är för plufsig, min rumpa är för hängig och mitt hår ser för jävligt ut.

Jag vet att det inte är så. Men nu är jag alldeles för trött för att orka stå emot. Jävla skit.