Storstadsbulimiker - nu på landet

Läser lördagsintervjun med Anna Maria Corrazza, ni vet Carl Bildts fru, i Aftonbladet. Lite imponerad blir man av denna kvinna som verkar ha 1000 bollar i luften samtidigt. Slottsfru, egen företagare, moderatpolitiker, ministerfru och småbarnsmamma. Imponerande...Hon ser inte sin karriär som karriär utan som ett uppdrag.. Vilken förebild tänker jag. Som ser jobbet som ett kall och klarar av så mycket samtidigt. Vilken superkvinna! Sen läser jag vidare och min uppfattning börjar ändras...På frågan om vad hon har försakat på grund av sin karriär svarar hon;

- Mycket. Tid för familjen och privatlivet. Kanske större offer än man är beredd på i ett vanligt jobb. Det låter konstigt. Men så har det alltid varit. Jag är ingen rutinperson. Har aldrig haft ett jobb som sett likadant ut två dagar i rad.

Oj, tänker jag. Jobbet före familjen...hm...jag fortsätter läsa. Det visar sig att Anna Maria inte är feminist.

Jag tror att man kan åstadkomma pappaledighet och lika lön och kvinnliga styrelseposter utan ideologisk aggressivitet. Det underlättar inte relationer när hemmet blir en fackförening. Alla jobbar som galningar och när lördagen kommer ska man njuta med familjen. I stället blir det en kamp om vem som tar hand om tvättmaskinen. Det är sorgligt.

Ungefär här börjar jag bli irriterad. Vad fan pratar människan om? Måste feminist innehålla ideologisk aggressivitet? Min tidigare beundran är bortblåst. Anna Maria fortsätter:

Jag älskar att vara utrikesministerfru. Det värsta som kan hända en svensk kvinna är att bli fru, det ses som oavlönat svartarbete. Men för mig blev allt annorlunda efter valet. Att bli utrikesministerfru är mer än att bara bli fru. För mig är det en stor ära och jag har en roll att spela. Inte för Carls skull, utan för Sveriges skull. Jag är nog enda kvinnan i Sverige som tänker så. Självklart måste familjen ge sitt stöd när mannen har ett viktigt uppdrag från folket. Är det något jag kan göra för Sverige gör jag det. 
 
Eeeeh....ok....låter ju inte alls pretentiöst. Till sist avslutar superkvinnan med att svara på hur hon lyxar till tillvaron:

- Jag älskar att cykla i Stockholm. Jag har ingen bil så jag cyklar överallt. Och så äter jag kakor. När jag är nere eller vill koppla av äter jag. Stressen gör mig smal, jag kan äta tusen kilo choklad utan att gå upp i vikt.

Oh fuck me! Snälla! Kan bilden av karriärkvinnan bli mer stereotyp än så här? Vad försöker människan leva upp till? Den här kvinnan är ju ingenting annat än ytterligare en kvinna med ett duktiga-flickan syndrom. Hon som skall klara av allt och tillfredställa alla. Shit, Anna Maria bockar av alla kriterierna, 1000 bollar i luften, god som Moder Teresa, underbar mamma och sist med inte minst, smal som en sticka, herregud människa, vad mer har du att bevisa?


Vi pratade om den här intervjun på jobbet igår, och jag blev förvånad över hur många kvinnor och män det var där som menade att de inte var feminister....hur har ni det på era jobb?