Storstadsbulimiker - nu på landet

Idag är det dags för terapi igen och jag ser fram emot det. Behöver prata av mig lite. Eller mycket. Det är skönt när man känner så. Innan,  när jag inte hade tagit tag i mina ätstörningar tyckte jag att det var otroligt jobbigt att gå till psykologen eftersom jag inte var ärlig mot henne (inte mig själv heller för den delen). Men nu är det otroligt givande, om än jävligt jobbigt, att prata ut. Jag kommer antagligen vara helt mörbultad i eftermiddag men det är ok. Jag vet att det blir bättre.