Fasader och hybris
Jag sitter i soffan och slötittar på Nyhetsmorgon på tv4 och surfar runt bland bloggarna på toppen. Tekopp i handen. Kristin Kaspersen intervjuar Sara Kadefors som kommer ut med en ny bok. Hon pratar om vikten av att inte framhålla sig själv och inte påstå att allting är så jävla bra. Av den enkla anledningen att hon starkt betvivlar att det finns människor som är prefekta och har liv som är rakt igenom bra. Alla har vi ångest säger hon. Alla är vi sköra. Och visst är det väl så. Jag hoppar till bloggarna och läser om 19-22-åringarnas liv. Kommer ihåg den hybris man hade när man var i den åldern. Man visste allt och kunde allt och det var inget som kunde stoppa en. Idag är jag 27 och jag känner att jag kan mindre än någonsin. Känner väldigt ofta att jag knappt kan någonting och att min erfarenhet inte är särskilt stor. Det handlar inte om dålig självkänsla. Missförstå mig rätt. Det handlar nog snarare om en ödmjukhet som kommer när man passerar 25. Ödmjukhet gentemot livet och de människor som har levt en väldigt massa fler år än jag själv och som överlevt kriser, skilsmässor, död, tragedi och inte minst vardagen.
Själv har jag inte mycket till fasad idag. Hasar omkring i sambons tisha mellan diskbänken, tvättmaskinen och soffan. Precis så som en söndagförmiddag skall vara med andra ord...
Puss och kram!
Tack! Det är ju som kul med lite förändring emellanåt :) Gör annars inte så mycket här idag jag heller ska jag motvilligt erkänna.. Men söndagar får väl vara lite så, eller hur? ;) KRAM
tack ska försöka:) kram
