Storstadsbulimiker - nu på landet

Vi är bjudna på ett stort 30-årskalas. Det fick jag reda på idag. Jag varken känner de som fyller år eller de som skall vara där men jag föräväntas vara där. Nuförtiden ger det mig panik. Min första fundering var vad jag ska ha på mig. Jag som har blivit så fet. Min andra fundering var hur jag skulle kunna komma undan den här tillställningen. Nu ligger jag mest och funderar på vad som hände med den där människan som brukade vara jag, som brukade älska att dansa, träffa människor och roa sig. Jag brukade älska att dansa för helvete! När blev jag stående i ett hörn, började förakta de människor som dömer mig. När började jag dra mig undan? När började det bli viktigare med vad jag har på mig än vad jag har att säga? Att tillföra? Det enda jag kommer fram till är att jag måste sluta pressa in mig i den där formen som inte är jag. Om jag inte mår bra av att vistas i miljöer där människorna är ytliga, utseendefixerade och allmänt tråkiga, skall jag verkligen befinna mig där då? Jag vet inte vilket det rätta svaret är. Jag vet bara att jag inte kan ha det så här varje gång det är dags för utgång.Hela min kropp strejkar. Jag vill inte mer helt enkelt.