Storstadsbulimiker - nu på landet

Gomorron!

Jag åker tåg, vi är 20 min försenade som vanligt. Det är ingen idé att hetsa upp sig över det längre, det är bara att konstatera att det knappt är ett tåg som går i tid för tillfället. Jag gillar ändå att pendla. Gillar att befinna mig i något slags vakum på tåget, man kan inte göra så mycket annat än läsa, skriva, jobba eller sova och jag tycker att det är väldigt avkopplande.

När klockan ringde halv sju i morse upptäckte jag att jag var som fastkilad mellan sambon och vovven som hade lagt sig bakom ryggen på mig. Det är så nästan varje morgon och jag gillar det. One big happy family..mys mys.  Det är det jag saknar mest när jag sover borta. Samtidigt är det rätt skönt att vara borta ibland, få lite perspektiv, paus och nya impulser. Framförallt är det bra att sakna lite ibland.

Jag läser i Kupé, ni vet den där tidningen på tåget, en intervju med Magdalena Graaf, hon berättar om skilsmässan med Magnus Hedman, hon säger att han inte klarade av att hon fick uppmärksamhet, att hon blev bekräftad i media "man får inte plats två på en pidestal" säger hon. Visst är det tragiskt. Jag undrar om det där är något som många kvinnor upplever? Att när det väl är deras tur att ta steget upp i karriärstegen eller ut i rampljuset att deras män har svårt att ta ett steg tillbaka, eller ta kvinnornas plats. Jag tycker iaf att det är tragiskt och jag tycker också att hon gjorde helt rätt i att lämna en sådan man. Lustigt nog skriver "Karriärexperten!" (bah) Nina Jansdotter i sina nio steg till en framgångsrik karriär, att det är viktigt för kvinnor att välja rätt partner, en partner som inte har något emot att slänga in en tvätt eller hämta barnen. Amen till det säger jag.

Puss och kram på er