Storstadsbulimiker - nu på landet

Tredje dagen på jobbet. Igår var jag med på den obligatoriska första lunchen med kollegorna. Den skiljde sig väldigt mycket från mina tidigare första-lunchen-med kollegorna. Den största skillnaden är framförallt att jag har två personer här som har rekryterat mig och som håller mig bakom ryggen men sen tror jag att jag är annorlunda också. Det jag lärde mig från mitt förra jobb är att det är fel att göra om sig till någon man inte är bara för att känna att man passar in. Det nöter för mycket på själen. Så igår tog jag det lugnt och betraktade gruppen och vilka roller de hade. Det där med gruppsykologi är något som intresserar mig och jag tycker att det är rätt kul att studera hur människor beter sig tillsammans i grupp. Lunchen gick bra men det jag noterade var att ingen av dem frågade någonting om mig överhuvudtaget.  Jag vet inte vad det kan bero på, rädsla, eller det sociala spelet där man visar den nya, det vill säga mig, sin plats. Ingen aning fakiskt. Det som glädjer mig är att jag känner mig välkommen och framförallt känner jag en trygghet i mig själv som jag inte känt på väldigt länge. Jag kan det här, det vet jag, annars hade jag inte varit här. Och det är jävligt skönt att luta sig mot.