Storstadsbulimiker - nu på landet

Jag tittade på stjärnorna på slottet igår. Ja jag börjar bli gammal. Och uttråkad. Men iaf. Det var Jonas Gardells dag igår och han berättade om sin barndom och hur han hade blivit mobbad och låst in sig på toaletten varje rast för att slippa undan sina plågoandar. Jag som själv blivit mobbad grät som jag vet inte vad. För ett ögonblick blev jag 11 igen och kände stressen i magen, pennspetsarna som hackades i nacken och glåporden. Det är så otroligt många känslor som kommer tillbaks när man hör någon som honom prata om sådana saker, han sätter alltid fingret på hur det känns. Han berättade även om att han hade blivit våldtagen som 14-åring och att han tänkte ta sitt liv strax efteråt. Då grät jag ännu mer. Jag tycker det är rätt befriande men människor som vågar tala om sånt som ingen annan ens vågar ta i sin mun. Och dessutom på bästa sändningstid en lördagkväll i svt. Tack Jonas säger jag bara...

Jag har funderat på det där med mobbing och egna barn. Mitt värsta scenario är att mina barn kommer bli som mig, dvs. annorlunda och bli mobbade. Det finns nog inget värre man kan uppleva som förälder. Maktlösheten, förtvivlan, det måste vara ett helvete. Tanken på att mina barn skulle sitta inlåsta på toan varje rast ger mig nästan panik. Hur kan man älska dem så mycket innan de ens är födda?  Det var dagens fundering.