Storstadsbulimiker - nu på landet

Jag befinner mig i mitt barndomshem och det är lika traumatiskt varje gång. Mitt gamla flickrum står kvar och ångesten sitter kvar i väggarna även om gardinerna är nya, det gröna batiköverkastet utbytt mot ett blommigt och cd-skivorna i fönstret utbytta mot orkidéer. Jag vill inte ens tänka på alla de kvällar jag stängde in mig i mitt lilla rum med min cd-spelare och längtade bort till ett annat liv,. mitt liv. Böckerna, filmerna och musiken var det som höll mig vid liv och som påminde mig om att jag räckte till, att jag var bra som jag var. Jag hatade verkligen mig själv under mina tonårsår. I mina gamla dagböcker står det "det finns ingen som vill vara som jag, ingen som vill ha min stora näsa, mina skeva tänder eller mina ledsna ögon. Ingen som är avundsjuk på mina kläder eller på min pojkvän. Det finns helt enkelt ingen som vill vara jag, inte ens jag själv." Det känns ledsamt att läsa de där raderna. Jag minns så väl hur det kändes att kritisera sönder sig själv tills det knappast fanns något kvar. Jag nästan förintade mig själv, slog på mig själv och intalade mig själv att jag var världens sämsta människa. Det tog många år att komma ur det där. Jag tror inte att jag är helt ur det ännu. Jag tror fortfarande inte att det är någon som är avundsjuk på min stora näsa, mina numera lite rakare tänder eller mina blå ögon. Men det spelar ingen roll längre. Av den enkla anledningen att jag inte längre vill vara någon annan. Jag är jag och numera lever jag mitt liv. Precis så som det ska vara.