Om att gå sin egen väg
Det finns många vägar vi kan ta här i livet. Ibland känns det som att den sista vi väljer är vår egen. Jag undrar vad det beror på. En av anledningarna är såklart att vår egen väg är svårast att ta eftersom det betyder att man måste lita på sig själv. Då blir nästa fråga, varför har vi så svårt att lite på oss själva, vår magkänsla, intuition eller varför inte kunskap. Jag beundrar de som har tillräckligt med intuition och vågar följa sitt hjärta. Tyvärr känns det som att vi idag inte strävar mot självständigt tänkande, snarare kämpar vi mot att smälta in i gruppen, se ut och vara som alla andra. Precis som de flesta andra tar jag del av populärkultur i form av tv-program, bloggar och kvällstidningar. Speciellt i den sistnämnda är det tydligt att de ser det lite som ett uppdrag att förmedla till oss andra vad som är rätt, fel, ute eller inne vare sig det handlar om musik, mode eller åsikter. Tänk bara på Sofi's mode, Ebbas blogg osv, varje vecka listar de vilka kläder vi ska köpa den här veckan. Och vi lyder. Vi litar på deras expertis och godkännande. Tänk om vi skulle köpa kläder som Sofi inte godkänt....
Jag ser mig omkring och jag ser inte individer utan grupper av olika slag. Det grupp jag tillhör, tjejer i 25-årsåldern ser tyvärr ganska lika ut idag. På stan ser ni oss i skinnjackor, slitna jeans, en vit t-shirt och gladiatorsandaler. Ja, även jag själv ser ut så fem dagar i veckan.
När jag gick ut gymnasiet tyckte samliga lärare att jag skulle plugga vidare på universitetet, lärare och psykolog var ämnen de föreslog. Ca 50 procent av alla tjejer på mitt gymnasie valde lärarlunjen, på den tiden var det nämligen lärarbrist i Sverige...Jag överdriver inte att det var väldigt få som uppmanade oss att tänka individuellt eller på våra egna intressen, det mesta handlade om möjligheter till jobb. När jag berättade att jag skulle läsa filmvetenskap som första universitetskurs brukade de titta skeptiskt på mig...vissa undrade varför. För att jag älskar film brukade jag svara. Jag valde min väg och jag har inte ångrat mig en sekund. Visst, jag har fått försvara mig men det har fanimig varit värt det!
Jobbigt att du känner så. Jag har alltid gått min egen väg och det ÄR läskigt. Det finns en anledning till att jag inte har några barndomsvänner, utan alla de vänner jag har har jag träffat efter 18-års ålder.
Jag tycker definitivt att du ska våga lita på dig själv. Du är ju den enda du har som du är 100 % säker på att alltid vara med.
Jag är 26 och har inga slitna jeans, inga sandaler och äger inte en enda vit T-shirt... Och det går så bra så :)
Thanks! Haha alltid trevligt att delta :)
Jag är en av dom som inte följer strömmen, som väljer mina egna vägar, ibland tar jag stora omvägar. Jag har hittat en tatuering jag vill göra, den beskriver mitt liv på några få ord: "All those who wander aren´t lost". Bara för att jag inte följer massan på den breda vägen, så är jag inte vilse.
Ha så trevligt hos Clara - min favoritblogg, innehåller bara bra saker, och allt känns äkta - inga Gina Tricot-tjejer som fotar dagens outfit i speglen och tävlar om vem som var på coolaste festen i helgen!
Tack. Du skriver väldigt bra saker! :) Och hahah jag ser också ut sådär. Illa.
Det ju bra att din sambo älskar dig för den du är, jag tycker att ni tjejer borde bry er mer om vad de som älskar er mest säger än vad ni tror är fint etc.
Angånde det med att tänka indiviuellt så håller jag med dig, när jag gick i gymnasiet även i grundskolan så var det enda lärarna ville var att hitta en utbildning som skulle ge ett jobb efter skolan, inte att tänka på vad man själv ville göra och hade för intressen!
sv: haha det är fan så! Man blir ju arg!
Sv. Ja så är det ju. Tyvär alldeles för få såna bloggar
me like!
KEEP GOING STRONG GIRL!
Men alla har inte denna vilja( självkänsla som du har, inte det där "jag slår bara igen" , så det rä inte så konstigt att man blri påverkad från alla håll och kanter. man kan bli knäpp på dt, för VISST ville man gå sin egen väg? vara modig, och tuff. Men det har nästan cokså blivet en "mode - sak" att gå sin egen väg, vara intellektuell, och lite mystisk (vet inte alls om du förstår) - jag undraR vad skillnaden är. egentligen.
jag håller med om att man ska gå sin egen väg, (om den nu ens existerar) , men att "att gå sin egen väg" också har blivet en mode - sak, att man faktiskt inte fölger sitt eget hjärta, men istället gör upprör mot det som förväntas av en, också blir det mera " ett tonårs - upprör". Kan man inte passa in, SÅ ska man verkligen inte passa in, och amn gör precis tvärtom, istället för att vara sig själv.
det blev lite förvirarnde detta, men jag hoppas du förstår.
du ger mig iallafall en tankeställare, för - vad vill jag?.
