Storstadsbulimiker - nu på landet

I gårdagens Sofis mode fick man "smygläsa" ett par kapitel ur Sofi Fahrmans "bok" - "Elsas mode". Jag skriver bok med citattecken eftersom jag inte anser att det är någon bok. Jag anser att texten mellan pärmarna är lika genomarbetad som ett blogginlägg. Dvs inte genomarbetat alls. Det verkar vara någon trend, som Sofi också påpekar, att kända bloggare får chansen att skriva "böcker", man jobbar då på ett annat sätt, man presenterar en ide för förlaget och jobbar fram boken tillsammans. Blondinbella är näste man på tur att lansera en bok. Jag läste två kapitel ur "Elsas mode" och jag måste säga att förvånad. Jag förväntade mig att den skulle vara dåligt men inte att den skulle suga fett. Språket, innehållet, intelligensnivån, ja allt är en förolämpning mot den tilltänkta målgruppen, vi mellan 15-35 som gillar mode och inte har snopp. Vi som är generation bloggare och som lever i en värld som uppdateras var 30:e sekund.

Formuleringar som "kondomtajta acnejeans", "mitt liv är en big mess just nu" och "min dejt i New York brukade kalla mig supergirl" får mig att få kramper i magen. Skärpning för helvete. Är detta en roman som kommer säljas i bokhandeln eller är det en kopia av en söndertummad Mitt livs novelltidning från 1987?

Det är inte bara språket som stör mig. Framförallt är det innehållet. Elsa är en tjej med girafflånga ben som i ena stunden lyckas komma ifrån att betala straffavgift för sitt 15 kilo för tunga bagage på flygplatsen för att chefen där är en snygg kille hon kan charma. I nästa stund får hon ett visitkort från en av stureplans höjdare som erbjuder henne jobb. Tjustigt. Och ack så jävla klychigt. Jag måste väl också tillägga att Elsa under sin New Yorkvistelse även hunnit med att bli bjuden på fest av Owen Wilson. Jag dör. Skjut mig.

Det som gör mig mest ledsen är när Sofi ska ge sin karaktär Elsa egenskaper, vad gör hon då? Så här beskriver Elsa sina skills:

- Vad är du bra på supergirl? frågar stureplansmannen
- Åh en massa saker, känna igen kändisar på stan, festa, sätta trepoängare på basketplanen, sjunga med i hårdrockslåtar, memorera filmcitat, göra grym pasta rouge, pasta med ketchup alltså, och lattelöv.

Det är fanimig beklagligt att läsa skiten. Det är beklagligt att det är sån här skit vi förväntas läsa. Gör mig en tjänst, läs det inte. Jag skrev tidigare att man nedvärderar läsarnas intelligens och intressen. Den som nedvärdras mest här får jag nog säga är Sofi Fahrman. Man får väl ändå ge henne cred för den blogg hon driver och den tidning och är redaktör för. Men böcker...nej, var och en till sitt som det så fint heter. Bah!

ps. jag tänker inte ens ge mig på att kommentera omslaget, eller kanske lite då, författaren i minishorts och leopardpums och öppen "sexig" mun. Det är respekt det. ds.