Storstadsbulimiker - nu på landet

Det är rysligt tidigt och jag är uppe, dricker te och kokar gröt. Börjar komma in i rutinerna nu. Bäddar ner mig med sockor på, stiger upp till ekot, gröt och havet utanför. Idag är havet mörkt, det börjar bli höst på riktigt. Det svåraste med att "leva ensam" är tystnaden. Jag säger ju ingenting! Går hemma och lyssnar på radion för att höra en röst. Annars är det skönt med tystnaden.

Samlar kraft inför dagen. Huga vad jag får ta i för att palla fram till 16.00. Men, resten av veckan är finfin och det sporrar. Funderade på ödet igår innan jag somnade. Vart det för oss och hur lite makt vi har. Tänker på Anna som fick sitt livs present igår och att hon nog förtjänade den mest i världen. Tänker på att vi kan försöka styra men i slutändan är vi marionetter i något stort som jag inte tror att jag någonsin kommer förstå. Lika bra att ge upp och go with the flow.

Morrn!