Storstadsbulimiker - nu på landet

Jag har haft en fantastisk dag på många sätt och vis. Har träffat underbara människor och fått en riktig kick av det. Jag har märkt att det är få saker som är så häftigt som att ha förmånen att följa människors personliga utveckling...känner mig faktiskt lite priviligerad. Det har skrattats mycket, druckits mycket kaffe och delats otroligt många tankar och funderingar. Så kan man knarka människor så har jag gjort det idag.

Känner mig orolig inför livet i övrigt. Känns som att livet är slut. Bara så. Som att det som återstår är soffa, tv, barn, bristningar, celluliter, pension, hej då. Varför det känns så vet jag inte. Ska det verkligen kännas så nu...? Jag vet bara att jag inte tog chansen att leva ut min studenttid, ungdom medan jag hade den. Jag visste helt enkelt inte bättre och jag har enbart mig själv att skylla. Å andra sidan undrar jag om det inte är själva livet som börjar när man får barn..? Får ingen ordning på tankarna och känner mig mest stressad och pressad. Jag ska vara så mycket, orka med så mycket, prestera...

Det lurar något runt hörnet och jag vet inte riktigt vad. Hela min intuition skriker och alla magkänslor är på helspänn. Det väntar något där men jag kan fan inte sätta fingret på det...Det återstår helt enkelt att se...

Nu, godnatt!