Storstadsbulimiker - nu på landet

Jag sätter kryss i min kalender. Jag är inne på min fjärde hälsosamma dag, dvs jag äter inget socker, vitt mjöl, bröd, pasta osv. Jag gillar kryssen, det är det som är min motivation...det känns bra att kryssa över en dag och känna, yes, jag hade disciplinen och viljan att klara det här.

Det är deklarationsdags och jag plussar och minusar och multiplicerar för glatta livet. På måndag skall den och och jäklar vad skönt det blir att bli av med den!

Annars tuffar jag på...går omkring i trasiga jeans och sambons stora stickade tröja och myser, läser, jobbar, kör mycket bil (pendling, isch) och tvättar en jävla massa. Ser fram emot helgen med restaurangbesök och promenix på stan med traditionellt första majtal. We like. Upp till kamp för fan.

Börjar gilla mornarna allt mer, vaknar tidigt, slumrar lite och vaknar igen. Upp kl 06.50 idag trots att klockan skulle ringa en hel timme senare. Men skönt, skönt att känna att det finns lite stuns i benen och att skallen börjar bli aningen klarare.

Nu jäklar blir det morgonkaffe rond 2!

Tja vad ska man säga. Nu är kärlekssagan mellan Jonas och Prinsessan Madeleine slut. Ingen förlovning, inget bröllop, inget perfekt par. Jag tycker synd om Madde, liksom jag tycker synd om alla kvinnor, och även män, som utsätts för otrohet. Det enda positiva man kan få ut ur den här historien är att jag själv känner mig lite mindre misslyckad, och det handlar absolut inte om skadeglädje utan snarare insikten om att det inte finns några perfekta männisor, par eller relationer. Vi är helt enkelt människor med fel och brister. När förlovningen tillkännagjordes för ett halvårsedan målades Jonas fram som Mr Perfect. Det vackra, unga, snygga, framgångsrika paret blev personifierat av Madeleine och Jonas.  Det visade sig vara motsatsen.

Det som förvånar mig, konstant, är varför dessa människor som är otrogna faktiskt är det. Se på den här mannen, Jonas som har erövrat en snygg, vacker, kunglig brutta som vem som helst hade offrat sin lilltå för (förmodligen mer än det) men ändå väljer han att sätta på en blonderad norska på fjällsemestern. Vi kan väl konstatera utan att ta i allt för mycket att det måste ha varit världens dyraste ligg...

Yes! Det är fredag! Kroppen skrek neeeeej i morse och ville inte alls gå upp...blä för väckarklockor som ringer 06.45. Men, idag är det fredag och fasen vad det känns bra. Ser fram emot en alldeles underbar helg vilken jag tänker spendera i vår trädgård med att planera massor av vackra blommor, dricka kaffe på altanen och läsa i solen. Tycker att det är jätteskönt att vara på "landet" men längtar samtidigt efter storstaden, det var så längesedan jag var på afterwork eller något liknande och jag saknar det litegranna...får försöka göra något åt det snart...Jag känner mig lite som Dr Jekyll och Mr Hyde, en del av mig vill ha storstadsliv medan den andra halvan behöver hav, natur och lugn och ro. Inte lätt att få till en bra kombo...

Känns lite som att man börjar komma tillbaks från vinterns ide som till största delen bestod av att kompensera för sömn och solbrist, försöka hålla värmen (-14 när det var som värst!) och orka med alla upp och nergångar på jobbet, huga, men men nu verkar jag vara tillbaks på banan...woooiee!

Puss och kram på er och trevlig fredag!

1. Vakna, titta upp, hitta sin älsking och hunden vid fötterna och inse att det är lördag.
2. En riktigt god kopp kaffe, morgontidning, nybakat bröd med ost och apelsinjuice
3. En lysande deckare, starkt te med mjölk och maryland cookies
4. Middag med vänner, god mat, god dryck, skratt och känslan av att somna lycklig
5. Komma på sig själv med att tänka att man aldrig någonsin vill byta jobb...här stannar jag till 65...

Trött. Förkyld. Lyssnar på vänner med pojkproblem. Pojkar som skriker, kallar dem fula saker och beter sig som barn. If I were a boy tänker jag, hade jag också kallat min flicka för idiot och pucko då? Hade jag förnedrat henne inför alla andra, hade jag slagit sönder hennes självkänsla, bara för att jag hade kunnat? Hade jag det? Vad är det med dessa pojkar som tror att de kan ta sig rätten att göra någon annan illa. Att de kan tömma sina tjejer på all självrespekt och komma undan med det? Jag funderar men jag hittar inget svar. Min kompis gråter över en pojke som beter sig som ett svin och som antagligen kommmer att komma undan med det resten av sitt liv. För att det är så den här världen ser ut.

Trögt idag. Känner mig som en calzone, inbakad i mitt eget huvud. HUvudvärk, snuva och halvdöv. Ingen bra kombination. Nu: kaffe.

Förändring och omorganisering. Igen. För tredje året i rad. Jag avskyr det och vill helst gräva ner mig någonstans. Intellektuellt förstår jag och inser nödvändigheten men i hjärtat känns det annorlunda. Home is where i lay my hat....jag försöker göra varje ny lägenhet till "hemma", därför vänjer jag mig, börjar tycka om...dumt...eftersom det aldrig varar...Men...det blir väl bättre...Nomadlivet är inget för mig...Jag är ingen slit och slängare och jag kommer, oavsett om det är bra eller inte fortsätta fästa mig vid saker. Inte mycket att göra åt.

Lördag kväll går i surfandets tecken. Snart film och kladdkaka. Levande doftljus och te. Snuvig och febrig och rätt tung i huvudet. Vill egentligen bara sitta här och inte göra någonting.

Trevlig lördagkväll på er...

Hallå där, tre veckor sedan jag bloggade sist, det måste nästan vara rekord. Denna månaden fyller bloggen två år, jisses amalia säger jag. Tack alla ni som har hängt med, kommenterat och läst...det uppskattas! har jobbet stenhårt i tre veckor...rest runt och jobbat lite till. Nu får jag betala för det med feber och frossa och ont i halsen. Illa..

Det finns så mycket jag vill skriva om men jag hittar inte riktigt orden idag. Så mycket som händer, snurrar runt i mitt huvud. Så många ord som far runt där inne, så många tankar som vill ut. Kan inte riktigt formulera dem idag bara...

Ägnar mig mest åt det jag älskar, läsa. Slukar böcker för tillfället och älskar det. Det verkar som om ju fler ord jag får ha i mitt liv, ju lyckligare är jag...Imorgon är det resdag igen, kommer på mig själv med att ibland inte veta på vilken plats jag befinner mig. Får tänka efter en kvarts sekund ibland för att komma på om jag kan gå på den konsertern eller bion, vilken stad befinner jag mig i egentligen?

Vem var jag för två år sedan när jag började skriva här i bloggen? En ledsen, lite ensam tjej som vanrade runt på gatorna i Malmö och funderade en väldig massa. Nu, två år senare. Nytt jobb, nya människor, ny lägenhet, nya tankar, nya möjligheter...en annan jag. Eller?

Dags för mer te..och alvedon...

Puss och kram på er!