Storstadsbulimiker - nu på landet

Märklig dag. Seg dag på jobbet. Lite mer upp och ner på det privata planet. Pratar med psykologen. Hon som får mig att bryta ihop för att sedan få mig att resa på mig igen. Vi pratar om förväntningar och varför man har sådana och varför man blir så ledsen när det inte blir som man förväntar sig. Vi pratar om förödmjukelse och varför det svider så jävla surt. Vi pratar om självkontroll och varför jag för en av de få gångerna i mitt liv inte klarade av att hålla masken, att bita ihop, att dra på pokerfacet och le medan hjärtat går sönder under tiden. Jag har varit väldigt bra på det...hjärtat har kunnat explodera i bröstkorgen på mig och jag har inte rört en min...inte vänt mig om..inte låtit någon se. Är det inte bra att det brast undrar psykologen, inte det minsta tycker jag, det gör bara förödmjukelsen ännu värre....

Vi pratar om bekräftelse och varför det är så viktigt, om varför man känner sig som en disktrasa och varför det är så viktigt att bli påmind om att man kan vara både sexgudinna, mamma, partner och bästa vän samtidigt. Att det inte måste vara det ena eller det andra. Att jag kan vara en kvinna man både kan knulla och älska, krama och prata med. Jag vill nämligen inte bara det ena, och eftersom jag har en tendens att alltid bli disktrasa så är jag väl extra känslig....vill inte vara disktrasa mer...

Låt det göra ont säger psykologen, let it burn säger usher, ain't no use säger Nina. Hon säger också nobodys fault but mine.