Jag är inte arg längre.
Jag har gått ett par dagar, eller rättare sagt veckor och funderat på varför jag inte har velat skriva i bloggen på så länge. Jag brukade ju tycka att det var så roligt och framförallt skönt. Jag läser igenom mina gamla inlägg och skrattar ömsom gråter, ömsom blir jävligt ledsen över just hur ledsen jag har varit. Jag har varit väldigt ledsen, sårad, arg rädd och frustrerad. Och det senaste året har jag fortsatt vara arg men istället för att lägga mig ner och dö en smula har jag agerat, gjort en fantastiskt massa bra saker och med de bra sakerna hittat bra människor i mitt liv. Människor som jag tycker om och som vill mig väl. Jag har åldrats 40 år det senaste året både på bra och dåliga sätt. Men till skillnad från tidigare ältar jag inte det, jag hakar inte upp mig utan istället accepterar jag och tänker, det finns säkert någon mening med det också, och framförallt för det mig framåt.
Det jag inte visste för drygt tre år sedan när jag startade den här bloggen det är att tiden har en läkande förmåga, jag hatade att höra det förut. Det värsta någon kunde säga till mig var: det blir bättre. Jag vet inte hur många gånger min vise sambo sa det till mig. Men jag vägrade lyssna, istället bröt en vansinnig ilska ut inom mig, bröstet exploderade och jag likaså. Jag vill ju ha det nu! Vill inte känna smärta längre. Men...tiden gick...och det blev bättre, mycket bättre. Och framförallt blev jag bättre. Och jag blir bättre hela tiden. Livet är en process, inte en färdig produkt. Och tur är väl det. Rubriken ljuger, visst är jag fortfarande arg ibland. Men inte hela tiden. Och skillnaden idag är att jag ber ilskan och de som har orsakat den att dra åt helvete och fortsätter ner för den väg som kallas för mitt liv.
Hej kamrater, har ni saknat mig? ;)
