Storstadsbulimiker - nu på landet

Jag och sambon låg och kollade på nyhetsmorgon på tv4 i morse, de pratade om Jessica Zandéns och Cecilia Gyllenhammars debattartikel, ni vet ge oss machomännen tillbaks bla bla. Iaf, Jessica var på besök i studion och försökte förklara vad hon menade. Jag måste vara ärlig, jag fattade inte riktigt, hon säger att hon inte medar det hon skriver med slag över munnen och allt det där utan skriver så för att provocera och få uppmärksamhet eftersom "detta är något vi måste prata om " Men då undrar jag, eftersom alla missuppfattar vad de vill med artikeln, är det inte bättre att skriva det man menar och få en diskussion som handlar om något väsentligt...Men det var inte det jag skulle skriva om egentligen utan det där med jämställdhet och att våga prata om det, jag frågade min sambo om han tycker att det är jobbigt med jämställdhet, ja svarade han. Detta ledde till en diskussion och sedan ett litet gräl, shit pommfritt säger jag bara, det här med jämställdhet är fan inte lätt! Bah.

Dagen har hittills bestått av tvätt, disk, städning och att göra frukost till min sambo som är sjuk. Ynk säger jag bara. Ska göra ingefärste till honom, slänga mig i duschen och sen fika med en kompis på stan! Wooiiiee! Här kommer min dag i bilder...

Det känns som att min kropp saknar näring. Så jag traskade ner till ICA och köpte skorpor. Jag känner att jag måste få i mig något fastän jag mår illa. När jag kom hem hände något som aldrig har hänt tidigare, vovven kom inte och hälsade på mig vid dörren...jag undrade om han var sjuk eller något men det visade sig att han låg och gnagde på ett ben istället. Überdissad! Mammie utbytt mot ett ben! Bah, fan vad billigt vovven...! :P

Jag tittade precis på  mig själv i spegeln och kom fram till att jag ser jävligt sliten ut. Jag behöver en makeover. Imorgon blir det fanimig till att färga håret! Så här kan vi inte ha det. Har precis gjort världens grymmaste te av färskriven ingefära och citron, rekommenderas!

"Du är verkligen bitter" skriver en läsare. Ja, det har jag väl aldrig gjort någon hemlighet av. Det är ingenting jag är stolt över men det är heller inte någonting jag hymlar med.  Jag var hos terapeuten idag och pratade just om bitterhet.  Det är inte lätt det där. Varför är vi bittra? För att saker och ting inte blir som vi vill? För att vi förlorar någon vi älskar? För att vi inte blir den vi vill vara? Min terapeuts botemedel mot bitterhet är att förlåta och gå vidare. Hon tillade sedan att det är lättare sagt än gjort. Ja. Det är det. Det är lättare sagt än gjort. För livet är inte lätt och framförallt är det jävligt orättvist. Och ja, jag är bitter. Det finns ingenting fint med bitterhet, det är varken sexigt eller vackert. Det är destruktivt och det är surt. Man måste se på det man har säger de där som vet eller de som vill veta. Jag har så mycket fint i mitt liv,  framförallt mycket kärlek. Men, efter ett år av självmord, våldtäktsförsök och sexuella trakasserier på jobbet så har jag svårt att se det vackra i livet. Men jag antar att det bara är att rycka upp sig och gå vidare.

Hela jag är en katastrof idag. Jag har gummiknän, mår illa, har världens mensvärk och är aggressiv som få. Ingen bra dag med andra ord. Det är konstig det där att man säger samma sak varje månad: "ska den vara så här bara för att man har mens??" Jag börjar känna mig lite tjatig med det är jobbigt! Fan i helvete vad jobbigt det är. Sen så kan man snacka om att tänka positivt och så men när man inte kan resa på sig utan att vilja kräka upp frukosten så är det inte så jävla lätt att vara positiv, kanske Bree i desperate housewifes klarar det men det gör fan inte jag...bah..!!!!!!!!!!!!!1

Hej på er! Spenderade gårdagen med att vara magsjuk. Känner mig helt manglad idag men jag mår iaf bättre. Tänkte ägna dagen åt att göra sånt som man alltid skjuter upp, men jag får se hur mycket jag orkar...Återkommer!

Puss och kram på er!

Jag har precis kommit hem från en kväll på stan. Den slutade som vanligt, med att jag traskade hemåt, ensam, med förbannat ömma fötter och funderingar på om det är värt att gå ut överhuvudtaget. Jag hatar ytligheten, så egentligen har jag inte därute att göra. Jag kan lika gärna spendera resten av mitt liv hemma i soffan med hunden, jag tror det ger mer...
Sen så funderade jag på hur desperata människor är. Jag råkade ut för tre män som försökte ta kontakt på min promenad hem som tar ca 20 min. Två av dem konstaterade att jag såg trött ut. "Du är för trött va?" konstaterade en av dem och cyklade vidare. Min pojkvän brukar säga att jag ser ut som en bulldog när jag är arg. Och jag såg nog ut som en bulldog idag när jag gick hem. Att jag dessutom har underbett gör inte saken bättre....tänk er en trött bulldog knatandes hemåt på 11 cm höga klackar. Halvvägs hemma stannade en bil med en medelålders man vid trottoaren och rullade ner rutan. Jävla idiot var min första tanke. Sen tyckte jag synd om honom. En prydlig liten man i rutig skjorta, sidbena och glasögon i en liten fiat. Det är inte lätt....

Ytterligare en sak jag har tänkt på idag är kärlek. Jag tror de bästa (ja jag är krass) kärleksförhållandena vi har här i livet är de som aldrig blir av. Av den enkla anledningen att de inte blir förstörda eller kanske man ska säga störda av verkligheten och vardagen. Inga bråk om pengar, inget dåligt sex, ingen svartsjuka. Varje gång man träffar personen som man var på väg att få något med påminns man bara av det där som var underbart. Pirret i magen. Det underbara. Sen myser man en stund och funderar på hur det hade varit om det hade blivit av. Sen inser man att verkligheten inte ser ut så...tough shit.

Nu, säng säng säng.

Jag och pojkvännen pratade om det här med bloggning idag. Han är rätt bra på människor och beteende så jag frågade honom om vad han tror kommer hända med Blondinbella som är 17 år men som lever ett liv som en 25-åring och som inte har en fot i verkligheten och som ständigt berömmer sig själv. Han bara tittade på mig och skakade på huvudet. Narcisst. Svarade han. Ja, jo tyckte jag men vadfan händer egentligen med en människa som inte lever i verkligheten fortsatte jag. Han tittade på mig, det är sjukt, sa han bara. Jaha. Nuff said. För visst är det väl så att det här bloggandet har gjort det rätt så rumsrent att vara narcissistisk och att berömma sig själv. Hur många bilder lägger inte de här tjejerna ut på sig själva, häromdagen använde Stina-Lee 7 bilder på sig själv för att visa sina nyplockade ögonbryn (Och detta försörjer sig människan på...!), Blondinbella konstaterade häromdagen att Nils borde vara överlycklig över att vakna upp med någon som är så snygg som hon varje morgon och Kenza berättade häromdagen hur vackra hon tycker att hennes ögon är. Bla bla bla bla bla bla bla.

Jag läser Lisa Magnussons krönika i Aftonbladet kvinna. Hon konstaterar att det är fel att vara ful och att vuxna människor är riktiga hycklare när det gäller det här med utseende. Det är väl inget snack om saken. Fula människor är mindre värda, är man dessutom fet är man helt fucked.

Men fula mänskor klarar sig ju alldeles finemang, ja faktiskt bättre än de som ser bra ut, när jag tänker efter. För det vet ju alla hur det är med de som är snygga och charmiga och populära och lyckade: De behöver aldrig utveckla någon personlighet. Ingen kommer nånsin kräva mer av dem än att de går att ha i möblerade rum och ler lagom trevligt på bröllopsfotot. De fula däremot, de har lärt sig att kompensera sitt anskrämliga yttre med ett spännande inre. De har djupare och rikare känsloliv. Är klokare. Mer kreativa. Allt som är viktigt och intressant och stort på riktigt kommer från fulingar.

Jag håller helt och hållet med i Lisas resonemang. Jag fick från tidig ålder veta av min mamma att jag var ful. Hon hycklade aldrig med det. När jag var åtta visste jag hur mitt hår skulle ligga för att jag skulle se bättre ur och när jag var 13 visste jag att jag det var ett måste för mig att bära långa, helst för stora tröjor som doljde min enligt henne enorma rumpa. Det hon skapade var en anorektiker och bulimiker men också en nörd. För om jag inte var snygg kunde jag i alla fall vara smart. Så jag blev filmnörd. Jag plöjde böcker om film, jag såg film efter filim efter film i ensamhet och sen kom det där underbara ögonblicket när man hittade sina jämlikar, de andra nördarna. När man spenderade timmar på ett fik drickandes tre liter te och diskuterade allt det där som man studerat så länge. Jág kände tillhörighet, jag blev någon och framförallt, jag blev attraktiv i deras ögon för den jag var - inte hur jag såg ut. Jag kan med handen på hjärtat säga att jag är överlycklig över att jag blev nörden och inte den snyggaste tjejen i skolan. För jag har haft kul. Men framförallt har jag kämpat för något. Jag har inte bara hängt med som maskot till skolans snyggaste kille. Jag blev en individ, inte någons flickvän. För när man tittar tillbaks på de där tjejerna som var populärast i plugget så är det skärmmande hur många av dem som stannande i utvecklingen, som vid 19 års ålder går omkring med barnvagn utan utbildning. Så är det naturligtvis inte för alla, men tillräckligt många för att jag ska tänka, fy fan vad det är skönt att vara nörd.

Puss och kram på er!

Det finns vissa tjejer som tycker det är coolt och frigjort att skrika diverse "fula" ord som vanligen handlar om fekalier i olika former. Dessa tjejer verkar tycka att det är höjden av frigjordhet för en tjej att äntligen få skrika bajs! rakt ut. Till er vill jag säga, det är inte häftigt ni uppfattas som töntiga och korkade, inte häftiga, galna och frigjorda. Det är heller ingen feministisk handling att prata om sin eller andras avföring, det är bara löjligt.

Jag blir så jävla trött. Det är likadant varje år. På våren skriver tidningarna om hur vi kan banta bort 10 kilo till semestern och nu på hösten skrivs det alltid en jävla massa om hur vi ska strukturera upp våra liv och bli våra nya jag. Fantastiskt! Mest underbart tycker jag att det är med alla såna här fina helsidesuppslag om de skönhetsprodukter man inte kan vara utan i höst. Varje gång jag läser dem inser jag vilken idiot och vilken otroligt dålig kvinna jag är. Hur står min pojkvän ut med mig tänker jag?? Jag som varken har Elizabeth Ardens eight hour cream i handväskan eller nån jävla moisturisiong jävla sprayflaska som "färschar upp en efter en dag på kontoret." Bah. Bah. Bah! Existerar ni kvinnor som går omkring med ett helt jävla skönhetskit i väskan? Eller är det bara jag som på sin höjd har arméns hudsalva i väskan. Shit, jag måste skärpa mig.

Jag har funderat på en sak. Jag läser rätt mycket bloggar och även kvällstidningar och på senaste tiden har det slagit mig mer och mer att det är samma människor som figurerar överallt. Speciellt modetjejer. Som det här exemplet. Sofies mode har en syster som heter Frida som också har en modeblogg och skriver om mode i Metro, slump? Nej, antagligen inte. Sofi är tydligen bästis med supermodellen Mini och Frida är tydligen bästis med Elin Kling som också har en modeblogg och som syns tamigfan överallt. I Sofis mode skriver modellen Anine Bing om sitt liv i LA och i tidningen kan man även läsa Katrin Schulmans skarpa (läs sammanfattning och återanvändning av veckans blogginlägg) Katrin är ju då gift med Alex Schulman. Behöver jag fortsätta? Det luktar sunk. Det måste vara ett helvete att försöka slå sig fram i mediesverige. Det är ju rätt tydligt att de här människorna har jävligt gott av varandras kontakter. Vilken jävla smörja. Läser man Katrins blogg står det hur trevlig Anine är, läser man Elins blogg står det hur trevlig hennes dag med Frida har varit och läser man Fridas blogg ja då får man läsa om hennes systers födelsedagspresent vilket man även kan göra i Sofies blogg såklart. Bah! Shit, kan det inte komma inte lite friskt blod i mediesverige undrar jag. Det värsta är väl att det ser ut så här även inom de mer "finkulturella" kretsarna...snacka om inavel...

Hej på er! Long time no see...

Jag och min pojkvän firar ettårsdag idag. Det känns som att vi har varit tillsammans mycket längre än så...skön känsla...Han har iaf fått frukost på sängen och och en guldmedalj av choklad...Jag tyckte att han förtjänade det, vi har haft ett mycket omtumlande år och har klarat av både tragedier och katastrofer. Men nu står vi här. Och jag är oerhört lycklig över det. Hipp hipp huurraaaaaa!

Kram på er!

Det råder Sex and the city feber. Pheew. Alla jävla bloggare ska se filmen idag...imorgon kommer vi alla kunna läsa om premiären, om de kläderna de bar (vilka vi för övrigt fått se prov på de senaste veckorna...)och vilka som vad DÄR...!

Ebba von Sydow skrev en krönika i Expressen för ett tag sedan "Jag är Carrie!" skrev hon. Hon dissar sina väninnor som vågar påstå att de är just de som är Carrie.

"Jag är nog mest Carrie...". Skämtar hon? Ser hon inte att hon är en typisk Charlotte? Superpedant, alltid perfekt och punktlig? "Verkligen? Jag med", säger den andra. Lägg av, tänker jag. Hon, en Carrie? Hon är ju Mirandra ut i fingerspetsarna. Bitter, sjukt smart och rolig. Stopp. Det är ju JAG som är Carrie. Det är ju jag som kan identifiera mig med nästan allt hon gör, tänker och säger. Herregud, jag är ju till och med krönikör med författardrömmar, ägare till skrämmande många skor och bor i min alldeles egna drömlägenhet med rosa soffa och utsikt över takåsarna på Östermalm. Där jag sitter ensam och spanar ut i sommarnatten i laptopens Apple-sken och undrar om min Mister Big ska svara på mitt sms ikväll. Hur kan de ens försöka tävla med det?

Ok. Intressant det här tycker jag. Intressant att vuxna kvinnor springer omkring och identiferar sig med en påhittad figur, nästan som man gjorde när man var barn. Fast då identifierade vi oss med Spice Girls eller Abba beroende på vilken generation vi tillhör. Enda skillnaden är väl att popgrupperna existerar på riktigt...

Det som är ännu mer intressant är att det finns en viss hierarki i den här jämförelsen. För alla verkar ju vilja vara Carrie. Vad är det för fel på Miranda undrar jag? (Kan det vara att hon är smart, framgångrik, mindre ytlig och prioriterar barn, man och hus framför 18000 skor...?)

Det gör mig orolig att vi likt småflickor identifierar oss med stereotypa karaktärer i en tv-serie. Och framförallt gör det mig orolig att vi tror att vi kan leva deras liv. Herregud, jag är ju till och med krönikör med författardrömmar, ägare till skrämmande många skor och bor i min alldeles egna drömlägenhet med rosa soffa och utsikt över takåsarna på Östermalm. Jisses Amalia säger jag. Undra om man kan köpa självdistans på burk?

Jag funderar rätt mycket på pengar. Jag tror det beror på att jag kommer från ett arbetarhem där pengar alltid varit en bristvara. Jag ska inte sticka under stolen med att pengar betyder mycket för mig. Men det gör det antagligen för alla som aldrig har haft några. För mig handlar pengar idag om trygghet, inte om konsumtion. Jag vill veta att jag har pengar på banken så att jag kan betala den där tanden som måste lagas eller bilen som går sönder.

Jag har gjort en klassresa. Jag är den första i min familj som tagit studenten, jag har studerat på universitet i 6 år vilket har gjort att jag idag har ett bra jobb.  Men jag kommer på mig själv med att fortfarande vara den där flickan som bara fick jeans från Domus för att vi inte hade råd med annat. Jag var 17 när jag köpte mina första Levis. Det låter fånigt men jag glömmer det fan aldrig. Under en period av mitt liv försökte jag kompensera för allt det jag inte hade fått som barn och tonåring. Jag köpte enbart det senaste och dyraste. Som 20-åring blev jag tillsammans med en man som inte hade några ekonomiska bekymmer what so ever. Jag levde ett ganska gott liv på många sätt och vis. Men nu i efterhand kan jag konstatera att jag alrig varit så fattig som jag var då. Det låter ju som en klyscha med vi levde ett känslomässigt fattigt liv. Och utan kärlek är man fattig.

Idag vill jag inbilla mig att jag har hittat mer balans i mitt liv. Jag älskar fortfarande kläder och skor men jag behöver inte ha dem för att bevisa något. Jag har min utbildning och jag vet att jag är bra. Jag har en man som älskar mig och som ger mig det man inte kan köpa för pengar. Kärlek.