Storstadsbulimiker - nu på landet

Jag föreläser en del om genus och jämlikhet och om problem som kan uppstå i organisationer när människor blir diskriminerade och mobbade på grund av deras kön, sexuella läggning eller hudfärg. Det som nästan alltid händer under de här föreläsningarna är att det alltid är några som bli oerhört provocerade av det jag påstår. "Är det verkligen så farligt?" "Överdriver de inte?" "Har de ingen humor?"  Jag försöker då förklara att vi har lagar och regler för sånt här. Man får inte kalla människor vad som helst, det strider helt enkelt mot våra lagar. Häromdagen blev en kollega utsatt för diskriminering pga av hennes kön och blev oerhört ledsen. En del av henne tog på sig hela skulden själv medan hon någonstans  i magen kände att hon inte hade gjort något fel. Jag skulle aldrig komma på tanken att säga "vad var det jag sa?" Istället tycker jag bara att det är jävligt tråkigt att allt det jag står och pratar om fortfarande händer i praktiken (men det är ju också därför jag pratar om det...) Hur man ska handskas med de här problemen är oerhört svårt att säga. Att ändra människors tankesätt är oerhört svårt. Kanska måste man fokusera på de som blir utsatta för diskrimineringen, stärka deras självkänsla istället för att försöka förändra de människor som väljer att mobba sina medmänniskor.


Det var dagens funderingar. Jag har haft en underbar morgon. Promenerat på stranden med  hunden och njutit av att vara uppe tidigt.

Tillbaka till vardagen! Vi är nästan klara med flytten nu. Det finns en del småplock kvar i den gamla lägenheten men inget som inte känns överkomligt. Vi har börjat bo in oss i den nya lägenheten, det gick så otroligt mycket snabbare att komma i ordning den här gången...vet inte riktigt hur det kommer sig. Kanske beror det på att vi är riktigt nöjda med den nya lägenheten och vill att det ska vara fint...

Helgen har faktiskt varit riktigt bra. Vi har haft sol och underbar blå himmel i malmö. Vi har haft vänner som har kommit förbi och fikat och det har känts så skönt att det har blivit av för det var så jäkla längesedan. Hela vintern känns som ett blurr och det har funnit väldigt lite tid till vänner och familj. Tyvärr. Nu blir det ändring på det!

Dagens fråga är om jag vill doktorera. Jag har haft ett mycket bra samtal idag med bra kollegor som kommer göra allt i sin makt att jag ska få en doktorandtjänst. En av dem spände ögonen i mig och frågade "om det är det du vill alltså?". Klart jag vill tänker jag. Har man pluggat i sex år på universitetet kan man väl lika gärna plugga i fyre-fem år till, eller? :P

Nu ska jag återgå till mailträsket. Puss och kram på er

Det hör bloggen fyller ett år nu i april. När jag läser igenom inläggen måste jag säga att det här var en deprimerande jävla blogg! Jag framstår som en manodepsessiv klimakteriekossa på kola ibland...kanske är det vad jag är också...
Har den fyllt någon funktion undrar jag. Javisst har den det. Jag har träffat vänner som jag delar saker med som jag inte ens delar med mina vänner i den "verkliga" världen. Jag har skrattat, gråtit, sörjt och filosoferat och den har nog varit en nödvändig ventil på många olika plan. Det viktigaste har nog varit att jag skriver för mig själv och ingen annan. Jag tänker inte be om ursäkt för att jag mått dåligt, jag ber inte om ursäkt för min bulimi, det här är min blogg och jag skriver vad fan jag vill.

Varför har bloggen blivit kvinnornas forum? Är det för att det skrivande mediet passar oss så bra? Eller för att bloggen erbjuder oss en 2000-talets version av ett eget rum? Jag vet inte...jag vet bara att den fyller en funktion och att jag tänker fortsätta...