Storstadsbulimiker - nu på landet

”Stop all the clocks, cut off the telephone,
Prevent the dog from barking with a juicy bone,
Silence the pianos and with muffled drum
Bring out the coffin, let the mourners come.

Let aeroplanes circle moaning overhead
Scribbling on the sky the message He Is Dead,
Put crepe bows round the white necks of the public doves,
Let the traffic policemen wear black cotton gloves.

He was my North, my South, my East and West,
My working week and my Sunday rest,
My noon, my midnight, my talk, my song;
I thought that love would last for ever: I was wrong.

The stars are not wanted now: put out every one;
Pack up the moon and dismantle the sun;
Pour away the ocean and sweep up the wood.
For nothing now can ever come to any good.”

Nu jävlar! Föreläser, läser, skriver, dricker kaffe, bokar resor, mailar, pratar i telefon. Terminen har startat! Roligt, stressigt och samtidigt roligt...Slipper tänka på livet och alla dess filosofiska frågor och det är precis vad jag behöver nu.

Dagens soundtrack är Dolly Partons 9 to 5, nynnar på den medan jag skuttar genom korridorerna, trycker på tangentbordet i takt och lägger huvudet på sne när jag svarar i telefon. Fortsättning följer!

Jag sitter i soffan och slötittar på Nyhetsmorgon på tv4 och surfar runt bland bloggarna på toppen. Tekopp i handen. Kristin Kaspersen intervjuar Sara Kadefors som kommer ut med en ny bok. Hon pratar om vikten av att inte framhålla sig själv och inte påstå att allting är så jävla bra. Av den enkla anledningen att hon starkt betvivlar att det finns människor som är prefekta och har liv som är rakt igenom bra. Alla har vi ångest säger hon. Alla är vi sköra. Och visst är det väl så. Jag hoppar till bloggarna och läser om 19-22-åringarnas liv. Kommer ihåg den hybris man hade när man var i den åldern. Man visste allt och kunde allt och det var inget som kunde stoppa en. Idag är jag 27 och jag känner att jag kan mindre än någonsin. Känner väldigt ofta att jag knappt kan någonting och att min erfarenhet inte är särskilt stor. Det handlar inte om dålig självkänsla. Missförstå mig rätt. Det handlar nog snarare om en ödmjukhet som kommer när man passerar 25. Ödmjukhet gentemot livet och de människor som har levt en väldigt massa fler år än jag själv och som överlevt kriser, skilsmässor, död, tragedi och inte minst vardagen.

Själv har jag inte mycket till fasad idag. Hasar omkring i sambons tisha mellan diskbänken, tvättmaskinen och soffan. Precis så som en söndagförmiddag skall vara med andra ord...

Puss och kram!

J

Har precis kommit hem från en promenad på klipporna. Plockade björnbär som smakar precis som björnbär ska smaka. Barndom och öppna landskap. Låter tankarna glida iväg och hoppar mellan att fundera på om jag vill ha blomkrukan jag så på Indiska tidigare idag till att fundera på och skriva en ny krönika i huvudet. Funderar på morgondagen och vad som ska göras. Mail som ska skickas och möten som skall avklaras. Hinner även med några funderingar kring livet. Vem vi lever för och vad som är nästa fas i livet. Var livets väg leder och om den leder det man vill och erbjuder det man vill kha på vägen. Det, mina vänner är vad jag funderade på under min kvällspromenad.

Puss och kram

Tillbaka på jobbet och vad är det första jag får höra: oh vad du ser trött ut!. Jag får behärska mig för att inte skrika rakt ut, "jag har för fan haft semester, varit i italien, badat i bohuslän och läst 32 böcker, hur faaan kan jag se sliten ut?!" Jag är trött på att höra att jag ser trött ut. Är detta på grund av mina genetiskt hängande ögonlock eller borde jag helt enkelt sminka mig mer för att i alla fall försöka se lite fräsch ut? Nej nu jävlar, operation renovera bitterfittan har startat, nu blir det gi, powerwalking, ögonbrynsnoppning, vaxning, skrubbning, rakning, brun utan sol, highlighter på kindbenen (har hört att det ska vara jävligt bra) superdupermascara, hårförlängning, locktång och stringtrosor (har inte alla snygga brudar det?) jag kan för fan inte börja se hängig ut vid 27, hur fan ska det då se ut vid 41? Varför vaknar inte jag upp varje morgon och ser ut som en liten nyponros och doftar som ett solmoget hallon? Gör inte alla andra kvinnor det..? Operation bitterfitta har börjat! Är ni med mig? Är ni? Är ni?

Packar, diskar, tvättar, pillar, plockar och stressar. Dags för en tur norröver. På torsdag är det begravning och på fredag ännu mer administration...Sju timmar väntar i en bil. Igen höjdare direkt men vi har liksom inget val. Hunden ska med, packning ska med...får nippror av känslan att konstant glömma något.

Tack för att ni finns kära läsare, känns lika kul varje gång jag loggar in och läser era kommentarer!

puss och kram så länge.