Storstadsbulimiker - nu på landet

Nu drar vi till Italien! Tre underbara veckor skall det bli, kommer väl blogga lite då och då men jag tänkte mest fokusera på att ha semester och inte göra någonting...

Ha en jättefin sommar alla ni där ute och ta hand om er!


Kärlek.

Jag måste erkänna en sak. Jag ska på semester i Italien och jag har ångest över hur jag ser ut. Ja, det är patetiskt. Jag ska på världens underbaraste semester och jag tänker på att jag har feta lår och en sladdrig mage. Varför i helvete då? Egentligen avskyr jag solsemestrar av just den anledningen att man måste visa upp sig i bikini. Det är ju helt vansinnigt egentligen, skulle inte jag, även om jag är fet och blek, få njuta av en solsemester precis som alla andra? Så, istället slår jag på mig själv för att jag inte klarat av att gå ner de där fem kilona i år heller. Och jag gissar att jag kommer gå omkring i tält i år också. Ärligt talat vet jag inte vilket förakt som är störst, att jag inte bara kan skita i det och njuta eller att jag tillåter celluliterna invadera. Jävla skit.

Jag har jobbat så jävla många år med detta men ändå åker jag dit när det gäller solsemestrar. Jag känner mig helt enkelt för jävla fel. Antar att jag får sätta mig ner och rabba, jag duger, jag duger, jag duger...och köpa en tub brun utan sol...

Kommer ni ihåg när Jennifer Love Hewitt visade upp sig i bikini (och sina celluliter), vilket jävla liv det blev! Hon stod upp för sin vikt men gjorde sedan en jättemakeover och gick ner en 10-15  kilo. Jävla skum värld vi lever i eller hur...

Jag vet inte vem som först började beskriva Blondinbella som förebild, om det var Blondinbella själv eller medierna. Hon har iaf framstått som en superkvinna som klarar av allt, hinner med allt och som alltid är så satans positiv. Fair enough. Vill hon vara det så är det ok med mig. För ett par veckor sedan läste jag på hennes blogg att hon tog studenten men att hon inte fått G på alla kurser eftersom hon valt bort dem för att inte gå in i väggen och vara med i Let's dance.  Också det är lugnt med mig. Det är egentligen inte Blondinbella som person som det här inlägget handlar om utan om att utge sig för att vara en bra förebild. Jag tror att man ska passa sig jävligt noga för att ens ta det ordet i sin mun eftersom det är så lätt att få tillbaks en ordentlig käftsmäll, precis som fallet Blondinbella. Framförallt tror jag att det är alla dessa unga tjejer som behöver förebilder som ska tala om för oss vem de tycker är en bra förebild och inte tvärtom. Och förresten, vem vill ha en perfekt superkvinna till förebild? Det enda en sån person gör är ju att tala om för oss andra att vi inte duger för att vi inte orkar med både skola, politikt engagemang och oss själva. För ett par år sedan var hon en tjej som hade mvg i alla ämnen och skulle glida direkt in på juristlinjen. Nu blev det inte så, livet och Let's dance kom emellan. Frågan om det är en bra förebild eller inte får ni bedöma själva. Själv har jag svårt att bestämma mig för om det är åt helvete eller om Blondinbella just nu är det bästa förebild hon någonsin kommer bli just eftersom hon misslyckats. Bestäm själva...

Midsommarhelgen var lugn och skön för vår del. God mat, vila och mycket promenader präglade vår helg. Nu pysslar vi med planeringen inför italienresan i slutet av veckan. Tält skall införskaffas såsom stormkök, alvedon, våtservetter och plåster. Plus 800 andra grejer. Men det är faktiskt roligt att planera, roligast är nog att kika runt på nätet efter olika ställen vi skall stanna på. Hittills har jag bla hittat ett kloster vi ska besöka i Toscana, nu är jag på jakt efter en skooutlet i Italien..kan det bli bättre än så?

Kontrasterna blir stora när man ena dagen befinner sig på en klippa med ett oändligt hav framför sig och nästa dag befinner sig i Malmö mitt i en demonstration för Irans frihet. Men, jag gillar det. Kontraster är bra, framförallt får man väldigt många influenser....Nu, städning!

Vi är grannar med Zlatan i Malmö. Eller iaf nästan. Vi brukar alltid parkera vid hans hus för att det är väldigt nära vår lägenhet. Idag var det tänt i Zlatans hus och jag kläckte "titta Zlatan är hemma!" precis som att jag känner honom. Jag tror det är lite samma grej som när man ser en kändis på stan och vill heja för att man känner igen dem, samma sak är det när Zlatan är hemma. Jag undrar hur det kommer bli i sommar. Kommer vi ha paparazzis springande på vår gata? Jag fick en sån grym idé för ett tag sedan, kanske ska man ta och sälja korv till alla de där stackars fotograferna som kanske kommer bevaka Zlatan dygnet runt. Vad sägs om en Helena special eller Zlatan målet? (Humor på hög nivå!)

Puss och kram på er!

Jag är uppvuxen på en skärgårdsö. Jo, det är sant. Alla mina somrar har varit lite som Sällskapsresan där Stig-Helmer firar midsommar i skääärgååården. Vi öbor har skrattat åt och ruskat på huvudet åt sneseglarna och sommargästerna som intar vår ö varje år. Vi skrattar åt att de betalar 149 kronor för en räkmacka och 35 spänn för en mjugklass. Vi har även flinat lite åt deras romantisering av skärgården, ofta visar denna sig i forma av att man bär väldigt stora stickade norska lusekoftor och gummistövlar eller alternativt seglarjackor i neonfärger. Snyggt...

Fastän sällskapsresan kan kännas väldigt överdriven är den i många hänseenden förvånansvärt verklighetstrogen i vissa avseenden. Sneseglarna är verkligen många och det är också många som vill förvandla skärgården till Skara sommarland. Nu har vi som ut är klarat oss ifrån de där människorna som bygger tivoli åt badgästerna. Sneseglarna är jag däremot rädd att vi kommer få leva med denna sommaren också. Trevlig midsommar på er!

Det här är mitt rätta element! Jag säger godnatt genom att visa två underbara bilder från ön där jag befinner mig. Fantastico. Underbart. Livskvalitet. Ska jag fortsätta?

Jag skulle gissa meningen med livet,. vad vi lever för. Jag funderar rätt mycket på livet. Jag börjar dessutom tro att jag har alldeles för höga förväntningar på livet vilken är en oerhörd motsägelse med tanke på att jag aldrig förväntar mig något. Om svaret är kärlek, vad är då frågan? För mig är frågan "Vad gör dig lycklig?" För att inte göra en alltför stor sak av livet har jag börjat med att bryta ner livet i 24 timmar. Vad gjorde mig lycklig idag? Hur visade sig kärleken för mig idag? På så sätt är det mycket lättare att vara lycklig för det har visat sig att kärleken visar sig alltid någon gång under varje dag som går. Om jag uppmärksammar och uppskattar det mår jag så mycket bättre, och vet ni vad, jag blir faktiskt lycklig.
Att leva här och nu är inte det lättaste men jag försöker. Om endast för att få svar på frågan en dag till.

Jag och sambon (ja sambon är en han för er som undrar ;) är på vad de flesta skulle kalla landet.  VI fikar, äter fisk, promenerar och fikar igen. Det blir midsommar i skärgården för vår det och det är inte fy skam! Kopplar av fullständigt när vi är här ute i ingenstans, bryr mig inte om hur jag ser ut, klär mig osv och det är jävligt skönt att bara få vara sig själv för en stund. Egentligen är det helt galet att man måste åka från stan för att känna så. Kanske ska man flytta ut i skärgården istället? Jag börjar mer och mer tro att det är här man vill uppfostra sina barn och  INTE i storstaden...Men, den dagen den sorgen... ;) Ser fram emot midsommarhelgen för en gångs skull, det brukar annars vara en av de där helgerna jag avskyr eftersom det liksom bara är så att man ska hitta på en massa saker och gör man inte det så är man en dålig människa. Jag ser bara fram emot att äta sill och potatis, sitta på bryggan och titta på båtar och käka jordgubbstårta. Så får det bli!

Jag fick ett infall igår och gjorde ett besök på bilddagboken, jag har aldrig varit medlem där tidigare. Jag måst säga att det jag möttes av där gjorde mig väldigt ledsen. Överallt, små fjortistjejer med brösten uppklämda under hakan och plutande läppar. Bilder tagna i spegeln i en sexig pose. Det gjorde faktiskt lite ont i hjärtat att se alla dessa småtjejer med en självkänsla som är lägre än lägst vika ut sig för allmän beskådning. Varför gör de detta tänker jag? Antagligen för att synas men också för att bekräftas. De lever i ett samhälle där man finns om man syns och överallt runomkring dem finns exempel på att det är ok att göra vad som helst för att synas. Ta fjortisarnas favorit, Carolina Gynning som exempel. Vad har inte hon gjort för att synas. Knulla i tv och gigantiska silicontuttar kommer man långt med. Iaf vissa. För tyvärr är det så att det är en väldigt liten del av de här tjejerna som kommer att komma någon vart på grund av sitt utseende. De flesta av dem kommer antagligen bli beroende av drogen uppmärksamhet och bekräftelse resten av livet och springa efter killar som kan ge dem det. What's love got to do with it...? Min reaktion var att jag skulle vilja ta de här småtjejerna, sätta dem i knät och bara krama på dem. Styka dem över håret och säga att du är underbar som du är. Men, jag gissar att de skulla kalla mig lögnare eftersom hela världen påstår motsatsen.

En kompis hörde av sig idag och undrade om vi ska förlova oss i "romantiska" Italien. Inte vad jag vet. Jag tänker inte så mycket på sånt faktiskt. Känns som att det är andra saker som visar att man älskar varanda. Men vem vet, så småningom kanske det blir av...

Har haft en seg och lång dag och jag är rätt glad över att den börjar lida mot sitt slut. Tänker bara ligga här med datorn på magen och jäsa. Jag och sambon planerar semestern över msn. Var ska vi stanna, vilka grejer ska vi ha med oss, vad ska fixas. Jag orkar knappt tänka på det. Vill ju bara åka nu....

Jag har funderat på det här med Facebook. Det som var tänkt som ett smart sätt att hålla kontakt med vänner och även hitta gamla vänner har förvandlats till något som närmast liknar vårt privata skyltfönster. Ni vet funktioner "vad gör du nu?" där man ska skriva in något käckt om vad man håller på med för tillfället verkar ha blivit någon slags sport. Häromdagen skrev en av mina "vänner" att han var "snygg, singel och tjänar 9500 kr i timmen". På allvar. Jisses amalia. Visst är det praktiskt med ett alldeles eget skyltfönster där man kan lägga ut bilder på sig själv och presentera sig precis som man vill. Jag har tyvärr blivit mer och mer anti facebook, jag orkar helt enkelt inte med hypen. Jag samtalar gärna med människor och håller mer än gärna kontakten med gamla vänner men jag tänker fan inte göra det genom att göra en elektroniks tummen upp när de "lever livet" eller "har hysteriskt roligt" som det ibland står på deras "vad gör du nu?". Nej, jag tror att nästa hype kommer bli att träffas på riktigt, i verkliga livet. Vilken grej det skulle vara! Jag kanske skulle anordna en slags kick off, kom och träffa dina vänner, in real life! Vilken fluga det skulle bli, tror ni inte?

Jag är inne i en riktig skrivarperiod i mitt liv och det känns underbart! Jag har alltid skrivit, det har varit en jätteviktigt del av mitt liv. Allt från dagbok, noveller, debattartiklar och numera bloggen. Som tonåring fick jag jobb som ungdomsreporter på en lokaltidning och skrev små artiklar för dem. Men, det dåliga självförtroendet och skrivkrampen blev för mycket och jag slutade med det. Det tog alldeles för mycket energi och ångest varje gång jag skulle skriva en artikel och jag orkade helt enkelt inte. Jag skriver mycket i mitt jobb också men det är inte alls samma sak som att skriva en artikel eller krönika. Men! I förra veckan publicerades en krönika jag skrivit i en lokal gratistidning. Jätteroligt tycker jag som fått tillbaka lite av mitt självförtroende när det gäller skrivande. Framförallt är detta bloggens förtjänst. Jag bloggar varje dag och har hittat ett forum där jag kan skriva utan att få skrivkramp. Härligt! Jag är lycklig som få över att ha fått tillbaka min hobby, eller snarare passion som legat i dvala i många år. Äntligen!

Megan Fox är så snygg att hon blir deprimerad. När hon kom underfund med att anledningen till att hon fick skådisjobb var att hon var snygg drabbades hon av en kris. Stackars Megan!

"Jag blev så arg på det att jag gick åt motsatt håll. Jag såg ut som en riktig butchflata i ungefär ett halvår. Sedan gick jag åt andra hållet. Från att ha varit en gigantisk lesbian på motorcykel gick jag till att bli en zombie och gick ner typ 13 kilo."

Intressant citat tycker jag. Att vara en butchflata är alltså motsvarigheten till att vara vacker och attraktiv. Där ser man. Sen kan man ju undra hur fan det kan vara en överraskning för människan att hon får jobb för att hon är snygg, är det inte det hela Hollywoodmaskineriet går ut på?  Nej, Megna lilla, jag vill inte läsa om dina depressioner. Jag skulle kunna skriva en rad om lyxproblem och om barnen som svälter i Afrika men jag orkar faktiskt inte...Jag har ju nog med mina egna depression, själv är jag så snygg att jag knappt kommer upp på morgonen...not...

Trots vädret (regn och full storm) har jag haft en riktigt trevlig fredag. Har lunchat med en nära vän och tittat på bilar med sambon, haha! Trots att det är jag som skall använda bilen är jag så jäkla ointresserad...och han bara tjatar och tjatar om modeller...vi har så helt olika intressen! Har även hunnit med en minishoppingtur på Zara samt en garderobsrensning, nu jävlar ska skiten säljas! Eller, det är egentligen inte skit, men jag har infört en ny regel, har jag inte använt det på tre månader ska det säljas eller skänkas, punkt slut! Det har regnat precis hela veckan i Malmö och det verkar inte ge med sig heller, får hoppas att midsommarveckan blir bättre...Nu ska jag krypa ner i sängen och titta på dvd med vovven och sambon. Det är något av det bästa jag vet, sambon bredvid mig och vovven vid fötterna. Lugn och ro och bara mys.  Vi tackade nej till att gå ut idag, ville hellre vara hemma och mysa...Snacka om samboliv...Puss och kram på er!

Har ni tänkt på att i nästa alla amerikanska tv-serier finns det ett café eller bar som karaktärerna besöker ofta. Det jag framförallt tänker på är att alla brukar känna dem på dessa ställen, det hejas, kramas, umgås och kivas. Ibland önskar jag att livet vore lite mer som en amerikansk tv-serie. Tänk vad underbart det skulle vara att kunna glida in på sitt eget Central Perk eller coffeeshoppen i Seinfeld. Ett ställe där alla känner ens namn och vet vad man vill beställa. Kanske är det vårt behov av gemenskap och vänskap som lockar oss till dessa serier. En gemenskap och vänskap som ibland verkar omöjlg i verkliga livet. Jobb, vardag, stress sätter mer och mer stopp för spontana sätt att umgås. Ledsamt tycker jag, jag som älskar att ta en spontan fika eller varför inte middag. Jag har sms:at med en vän i två dagar nu och försökt få till en fika men våra "scheman" går helt enkelt inte ihop. När hon är här är jag där och vice versa. Jag blir så trött på mig själv, att inte ha någon fast punkt ínnebär också att  det blir jättesvårt att umgås. Det närmska jag kommer mitt eget central perk var under min studietid när alla var samlade under samma tak och vistades i samma kafeteria. Vi firade godkända tentor, grät över svåra uppgifter och löste livets mystierier i universitetscafeterian. Jag saknar det. Mycket. Mer spontanitet till folket och framförallt mer cafeér där alla kan ens namn!

Jag lider av syrebrist idag, mental sådan. Det känns som att världen blir mindre och mindre och jag känner mig instängd. Jag har ett otroligt stort behov både av att vara självständig och att få vara ensam. Ibland undrar jag om jag är gjord för famijekonsellatioer och förhållanden. Panikångesten har kommit smygande flera gånger den här veckan men mest idag...jag känner mig helt enkelt instängt. Mest av allt skulle jag bara vilja skrika rätt ut i luften...jag undrar varför jag känner så här...vad är det jag inte är färdig med? Att befinna sig i ett förhållande betyder också att man måste kompromissa. Jag har egentligen inga problem med det, men ibland blir det kanske lite för mycket? Jag försöker andas, tänka logiskt, inte rusa iväg i tankar och handling med det är svårt. Vart står jag och vart är jag på väg i livet?

Idag blev jag väckt kl 06.00 eftersom sambon skulle iväg på affärsmöte. Jag fick sova en stund till men halv åtta tyckte vovven att det var dags för promenad. Snark. Det är mulet som fasen idag också och jag bara väntar på att regnet skall börja ösa ner. Eftersom jag är sliten tycker jag att det är riktigt skönt att det är dåligt väder, jag får så dåligt samvete när det är fint väder och att jag inte orkar hitta på något. Idag är jag är riktigt sugen på en maffig frukost och skulle helst av allt vilja ha någon som gjorde den åt mig. Någon frivillig? Jag hade också kunnat tänka mig att dra till en deli á la coffeshoppen i Seinfeld och käka donuts och dricka väldigt svart kaffe, väldigt onyttigt men ack så gott. Ett plus hade också varit om ens vänner hade joinat och snackat skit en stund. Varför har vi ingen bra coffeeshop med frukost i Malmö?

Jag jobbar hemifrån den här veckan. En kollega skickade helt enkelt hem mig efter att jag höll på att bryta samman i förra veckan av stress. Det känns skönt att bara gå hemma och sega. Jag kollar på tv-serier, bloggar, läser tidningar, städar, tvättar och skiter ullständigt i det mesta. Eller nej, jag får anstränga mig att skita i det mesta. Jag är så stressad att jag blir stressad av att inte göra något. Inte bra. Men, det börjar bli lite bättre nu. Igår kom jag knappt ur sängen men jag fick acceptera det. Min kropp behöver vila. Det bästa med att gå hemma så här är att det är jäkligt mysigt, jag gosar med hunden, sambon, sover, myser igen osv...Det borde finnas mer tid i livet för mys helt enkelt eller så kanske man ska börja skriva in tid för mys i almanackan?

Idag har vi varit på skolavslutning, det är någon slags tradition att alla bakar varsin tårta och tar med så det blev ett jäkla tårtkalas!  Tänk er 100 olika tårtor uppdukade på ett bord och 200 ungar och föräldrar som springer runt och käkar tårta för glatta livet. Jag bakade en mazarintårta med passionfruktscreme och färska jordgubbar, yummie!

Vi firar ett år och tio månader idag, jag och sambon. Man skulle kunna tro att främlingsfientligheten år 2009 skulle vara obefintlig men tyvärr är det inte så. Jag skäms över hur vissa svenskar beter sig när de träffar en annan människa som inte ser ut helt som de, eller har en annan bakgrund. Jag skäms. När jag håller vår hund ser de en glad och trevlig vovve men när min sambo håller honom verkar de se en killermachine. Varför är det så, och varför har vi inte kommit längre?

Kommer ni ihåg kassettbanden? Jag tillhör väl nästan den sista generationen som använde kassettband (och jag är född 1982) Det är inte så mycket banden jag blir nostalgisk över som lördagarna och söndagarna framför radion. Jag och mina kompisar satt spända framför vår radio med kassettbandspelare och väntade på att en bra låt skulle spelas. Detta innebar ju att början av låten aldrig kom med och att man aldrig fick höra hela låten eftersom det alltid kom någon radiopratare på slutet. Jag hade massor av sådana här blandband när jag var liten som jag själv spelat in på radion. Jag kommer ihåg att vi också ägnade massor åt tid åt att spela in band åt varandra och skriva fina listor med vilka låtar som fanns med. Herregud, det känns som hundra år sen men det är ju bara tio år sedan...Tänk så lång tid vi ägnade åt att sitta och lyssna på radio bara för att få ihop till 90 minuters speltid...Jag hittade några sådana band när jag var hemma hos föräldrarna och hälsade på, jäklar vad det poppade upp en massa minnen, nostalgisk till tusen!

Inatt har jag haft grov ångest. Jag drömde att jag skulle gifta mig men jag kunde inte bestämma mig för vilken färg på rosorna jag ville ha i min brudbukett. Min mamma ville bestämt att jag skulle ha gula rosor, min blivande man vita och jag själv ville ha blodröda. Vilken jävla röra. Jag var så arg i drömmen att jag nästan började grina. Hm, vad betyder nu detta, att jag borde be min mamma dra åt helvete och släppa sitt kontrollbehov? Att jag måste börja släppa kontrollen? Att min sambo har usel smak när det gäller blommor? Vilken identitetskris detta kan utvecklas till, vilket typ av brudbukettstjej är jag egentligen? Är jag den romantiska typen? Den trendiga typen eller hon som går brudbohemic och gifter sig med en bukett ängsblommor i handen? Jag är dålig på sånt här, jag har ju ingen "brudidentitet" över huvud taget. Har knappt drömt om mitt bröllop, bara om han som skall stå bredvid mig den dagen. Fråga inte ens vilken klänning jag skulle vilja ha...Pheew, orkar inte ens tänka på alla beslut som väntar vid ett eventuellt bröllop, den dagen den sorgen!

Jag har funderat på en sak. Zlatans flickvän Helena Seger har figurerat en del i pressen de senaste dagarna. Det som är så intressant med denna människa är att media har valt att ge henne en helt annan roll, och vinkla henne på ett helt annat sätt än vad man gör med människor som är i samma situation som hon. Om vi helt objektivt analyserar en bild på Helena så är det en hårt sminkad, blonderad tjej med enorma silikoninlägg och antagligen botoxade läppar. Fine med mig. Jag kunde inte bry mig mindre. Det här inlägget handlar egentligen inte om Helena som person utan om medias makt att skapa människor.
 
I vanliga fall hade vi avfärdat Helena som ytterligare en Linda Rosing slash Victoria Beckham slash golddigger som sett till att skaffa sig kids men en av världens bäst välbetalda fotbollsspelare som dessutom är 12 år yngre.. Men! Detta gör inte medierna. Istället så väljer man att lyfta fram de saker som gör att Helena skiljer sig från de övriga fotbollsfruarna, dvs. att hon har en utbildning och har arbetat som marknadschef eller något liknande för Flyme. 

i Aftonbladet  står det hur Helena tvingades  ta av sig sina stilettklackar för att de sjönk ner i den leriga gräsmattan, "Jag är från landet, det här biter inte på mig, säger hon och traskar iväg" säger Helena. Intressant!  Tänk på alla vinklingar Aftonbladet hade kunnat ta om bimbon som klär sig i 4500-kronors stilettklackar när hon ska på picknick, typ. Men nej! De väljer att lyfta fram "Jag är en jordnära flicka från landet"-vinklen istället....Hur kommer detta sig undrar jag? Varenda artikel jag läser om människan handlar om hennes klädintresse, på varje bild ser man henne i skyhöga stilettklackar och i vanliga fall påstår jag att man hade avfärdat henne som bimbo men icke! Så nu undrar jag, hur kommer detta sig? Vad tror ni?

Forbes har listat världens mäktigaste kändisar och har rankat Angelina Jolie som den mäktigaste av dem alla. Hon har till och med puttat ned Oprah Winfrey till andraplatsen. Anledningen till denna förstaplats är enligt Forbes att Angelina lyckats med att börja dra in de stora pengarna efter att antal succéer. Sådana här listor får mig att tänka på två saker, för det första, vilken amerikaniserad värld vi lever i, för det andra, vilken snedvriden medierapportering vi har. För egentligen, vem bryr sig om en amerikansk skådis när världen svälter? Angelina Jolie kan leka Moder Teresa hur mycket hon vill, i slutändan är det hon som tjänar pengar på nöjesindustrin och sitt utseende. Är jag orättvis? Fine.

Vad gäller medierapprteringen är det väl egenligen ingenting nytt med att vi läser mer om när Angelina Jolie fiser än om männiksor som svälter och dör i andra delar av världen som inte räknas som intressanta av oss i västvärlden. Jag skäms nästan och undrar vad alla dessa människor tänker om oss västerlänningar. Tänk så mycket plats all rapportering om Jennifer Anistons hundar och Madonnas celluliter får ta. Vem bestämmer det? Är det läsarna som vill läsa om skiten eller tidningarna som vill att vi ska läsa om det? Vad tror ni?

Det kommer att bli en väldigt händelserik höst för min del men en stor, väldigt väldigt intressant resa som jag inte kan berätta om ännu. Det känns iaf kul att det händer grejer och att jag blir tillfrågad att delta. Dagen har gått åt till att planera, planera och åter planera. Jag klottrar och suddar i almanackan om vartannat...jag kommer ändra hundra gånger till men det får bli så...

I övrigt har jag hjärtekross och jag vet inte riktigt varför, med det gör iaf ont i hjärtat. Varken jag eller mitt hjärta hinner med i dessa stressiga tider. Framförallt hinns inte kärleken med. Den drunknar i vardagen, stressen, jobbiga omständigheter och allmän turbulens. Om det är mig eller omvärlden detta beror på vet jag inte. Jag vet bara att det gungar rejält.

Nu är det snart dags för mig att dra till kusten och päronen. På återseende mina vänner!

Där har ni min dag. Jag vet att jag tjatar om semester men jag måste verkligen ha det nu. Till och med min kollega märkte detta och tyckte att jag ska stanna hemma nästa vecka, koppla ner nätet och stänga av mobilen. Bra idé tycker jag. Dagen har spenderats på konferens, det har pratats, diskuterats, planerats och druckits en jävla massa kaffe. Det tar på krafterna att vara social en hel dag, mitt huvud snurrar av alla engelska fraser...Jag försöker koppla av men det går inte bra...ska tvinga mkig själv att sluta ögonen en stund...

Nu vill jag inte mer. Eller rättare sagt jag orkar inte mer. Stressen äter tamigfan upp mig. Så, slut, over and out, finito.

Kommer ni ihåg när man var yngre och hade sommarlov. Hela sommaren låg som en stor underbar möjlighet och det var iika roligt varje år att tänka på allt som kunde hända. Tyvärr jobbade jag mycket under mina sommarlov men jag hade ändå roligt. Tyvärr har den där känslan med sommaren försvunnit. Jag tänker inte längre, ooh vilken mystisk semester som ligger framför mig. Inte för att jag inte tror att det ´kommer bli en fantastisk, underbar semester men, mystiken är borta. Jag antar att det är lite som förhållanden och sex, efter ett tag är det inte så jävla spännande längre, haha! :P

Det som gör somrarna annorlunda nu tror jag är att man har större möjlighet att bestämma över dem själv än vad man hade när man var yngre. Då följde man mer med strömmen och de människor som råkade dyka upp i ens liv. Hur många sommarlovskompisar har man inte haft? (Undrar förresten var de tog vägen...?) Jag ser fram emot den här sommaren, jag tänker krama ut den maximalt ända fram till den 24 augusti då det är dags att sätta igång datorn igen...

Idag har vi chillat jag och sambon. Hunden har fått bada i havet och vi har käkat prinsesstårta och wienerbröd med sambons farmor (beach 2009 here I come...) Trots att det är sommarvärme och sol så känner ingen av oss för att vara ute, vi är lite för trötta för det, så istället blir det soffa och Dexter för vår del. Visst kan man få lätt ångest för att man inte är ute i det fina vädret men jag orkar helt enkelt inte... (illa) Vi invigde restaurangerna på Entré idag, sushi för att vara exakt. I efterhand känns det ganska naivt av oss att tro att sushi i ett köpcenter skulle vara gott...don't try it!

Helgplanerna är iaf klara nu, vi kommer spendera helgen i skärgården, yey! Tänkte försöka komma ut lite på havet med jollen och visa sambon hur vår skärgård ser ut. Jag har nästan blivit lite hemmablind och inte alls uppskattat det så mycket, men det börjar komma mer och mer...

Nu, Dexter!

Vaknar och går ut med hunden och möts av en varm sommarmorgon. Varför kan inte alla måndagmorgnar vara så? Dricker kaffe, masar omkring i tältklänning och känner att fan, jag har inte alls lust att jobba. Det är märligt hur mycket bättre man mår av det fina vädret, framförallt är det märkligt hur lättare allting känns. I februari kommer jag knappt ur sängen på morgnarna, annat är det nu. Imorgon bär det av till mer nordliga delar av sverige igen. Det börjar kännas i kroppen att det sliter och tröttar ut att inte befinna sig på samma plast mer är fyra dagar åt gången. Ibland när jag vaknar på morgonen har jag ingen aning om var jag befinner mig, det tar ett par sekunder och sen..ja just det...Till slut måste man nog välja var man skall bo, det här kringflackandet kan inte vara bra i längden. Men det funkar. Ett tag till...Jag längtar till semestern och att kunna dra på sig en klänning och dra ner till klipporna och havet för ett morgondopp. Snart så...

Det har varit rätt uppenbart att ni har tyckt att ämnet "snygg nog för att blogga" varit värt att prata om. 158 kommentarer skvallrar om det. Jag är jätteglad att så många har filosoferat, funderat, diskuterat och haft en åsikt. Eftersom jag älskar att debattera och ifrågasätta har detta varit en jätterolig helg för mig, tack för det! Det som jag framförallt kan tyda av kommentarerna är att det finns en väldigt vilja till att läsa om saker som inte enbart handlar om yta och att det finns en oerhört frustration mot att just dessa människor och bloggar som består av yta får ta så mycket plats och uppmärksamhet. Som många av er har påpekat speglar bloggarna det samhälle vi lever i. Det går inte att komma ifrån att vi lever i en värld som hyllar yta och som lever efter budskapet, syns du så finns du.  Det är svårt att ändra världen, jag gissar att vi inte kan göra annat än fortsätta skriva. Fortsätta debattera. Det är ju det som är så underbart med det fria ordet. Vi kan säga precis vad vi vill (nästan iaf) och jag tycker att vi ska ta tillfället i akt att göra det. Så keep up the good work!