Duktigaflickansyndromet
Det är lite märkligt det där med oss kvinnor och att vara duktiga. Jag var inne en snabbis på blondinbellas blogg och läste att hon skall plugga i Schweiz i två år samtidigt som hon ska driva företag och förmodligen fortsätta vara blondinbella. Ambitiöst. Och fullkomnligt idiotiskt enligt mig. Självklart kommer hela världen tycka att hon är jätteduktig som klarar av allt samtidigt och två år senare kommer hon antagligen komma hem igen med en fin utländs examen. Eller så går hon in i väggen halvvägs. Missförstå mig rätt nu, jag kritiserar inte Blondinbella, jag sympatiserar med henne. För jag känner igen beteendet och har delvis varit där själv. Jag har sex års universitetsstudier bakom mig som jag läste på en rak följd. Under den tiden höll jag på med en massa annat också, bland annat starta företag och driva en massa projekt. För mig blev det för mycket. Jag gick in i väggen och tappade lusten till allt. Jag blev helt enkelt inte bättre än min senaste prestation, min senaste poäng på tentan. Det blev alltså lite av en drog att vara duktig. Jag är inte lika duktig idag. Det är ok att inte vara det. Ibland får jag omvänt prestationsångest, dvs. jag tycker att jag borde prestera mer. Men, då tittar jag tillbaks på de där åren, där jag satt med böckerna i näsa och prioriterade bort så mycket för att komma så långt senare i livet.
Häromdagen satt jag och sambon på vår veranda och pratade om just detta. Med tid. Och att ta vara på möjligheterna. Vi kanske dör imorgon sa jag. Vad kommer man minnas då? Jag tror att när vi väl ligger där och ska dra vår sista suck så är det inte våra examnar vi tänker på, inte heller vår höga lön vi fick efter allt slit, det är vännerna, kärleken, gemenskapen som kommer att finnas i våra hjärtan. Det tål att tänkas på.
Har blondinbella gått och blivit en symbol för alla duktiga flickor därute?
När man är ung ska man inte göra för mycket, eller man kan göra mycket, men ta någon sak i taget, och inte typ fem saker samtidigt, coh dessutom väldigt stora saker!
