När kalaset är slut
Jag har precis kommit hem från en kväll på stan. Den slutade som vanligt, med att jag traskade hemåt, ensam, med förbannat ömma fötter och funderingar på om det är värt att gå ut överhuvudtaget. Jag hatar ytligheten, så egentligen har jag inte därute att göra. Jag kan lika gärna spendera resten av mitt liv hemma i soffan med hunden, jag tror det ger mer...
Sen så funderade jag på hur desperata människor är. Jag råkade ut för tre män som försökte ta kontakt på min promenad hem som tar ca 20 min. Två av dem konstaterade att jag såg trött ut. "Du är för trött va?" konstaterade en av dem och cyklade vidare. Min pojkvän brukar säga att jag ser ut som en bulldog när jag är arg. Och jag såg nog ut som en bulldog idag när jag gick hem. Att jag dessutom har underbett gör inte saken bättre....tänk er en trött bulldog knatandes hemåt på 11 cm höga klackar. Halvvägs hemma stannade en bil med en medelålders man vid trottoaren och rullade ner rutan. Jävla idiot var min första tanke. Sen tyckte jag synd om honom. En prydlig liten man i rutig skjorta, sidbena och glasögon i en liten fiat. Det är inte lätt....
Ytterligare en sak jag har tänkt på idag är kärlek. Jag tror de bästa (ja jag är krass) kärleksförhållandena vi har här i livet är de som aldrig blir av. Av den enkla anledningen att de inte blir förstörda eller kanske man ska säga störda av verkligheten och vardagen. Inga bråk om pengar, inget dåligt sex, ingen svartsjuka. Varje gång man träffar personen som man var på väg att få något med påminns man bara av det där som var underbart. Pirret i magen. Det underbara. Sen myser man en stund och funderar på hur det hade varit om det hade blivit av. Sen inser man att verkligheten inte ser ut så...tough shit.
Nu, säng säng säng.
