Storstadsbulimiker - nu på landet

Jag fick ett sms av min kompis Anna för ett par dagar sedan där det stod "kommer du ihåg den sommaren, det är sju år sen nu." Hon syftar på den sommaren då vi var 19 år och allting var så jävla underbart. Det var den där sommaren med stort S där allting som skall hända under en sommar hände. Vi hade jävligt roligt. Vi jobbade, festade, hånglade bland klipporna och badade nakna om nätterna. Vi pratar om den där jävla sommaren varje år. Vi njöt liksom av varje sekund av den. Och vi liksom visste att det aldrig skulle bli så igen. Det blev det inte heller. Såna här sommarminnen blir alltid romantiska och man glorifierar dem alltid. För allt var inte guld och gröna skogar den sommaren. Vi bråkade, knullade runt och  var allmänt egoistiska och betedde oss emellanåt som idioter. Men det pratar vi aldrig om. Nästa år kommer vi prata om den där sommaren igen. Och om hur jävla bra vi hade det. Idag har Anna radhus och jag har sambo och hund. Vi pratar rätt ofta om hur kämpigt det är att hantera vardagen. Om hur rädda vi är för att inte orka ta tag i det där som gör att livet känns underbart. Kanske är det så att vi behöver omdefiniera vad det är som gör livet underbart. Det är inte att hångla bland klipporna längre utan snarare att få käka frukost med den man älskar. Fan, jag har blivit gammal.