Storstadsbulimiker - nu på landet

Jag har en tonårig tjej i mitt liv som inte mår bra just nu. Hon är allmänt ledsen och destruktiv och det gör ont i mig att se henne så. Jag tänker tillbaks på hur jag själv mådde när jag var 15. Jag ville helt enkelt bara dö. Hela tiden. Jag var nattsvart och såg inte att livet skulle kunna vara roligt eller bra. Jag gick ner mig totalt i ätstörningar samtidigt som jag var superduktig utåt. Bäst i klassen, roliga tjejen...ni fattar. Mina föräldrar förstod nog aldrig riktigt hur illa det var. Inte förrän min pappa rålade läsa en sida i min dagbok där det stor att jag inte ville leva mer. Jag glömmer aldrig det samtalet vi hade om det. Jag har aldrig sett min pappa visa så mycket känslor. Jag börja gråta än idag när jag tänker på det. Det var först då jag försod hur mycket han älskade mig och hur mycket jag betydde för honom. Jag fortsatte vara destruktiv efter det också men jag fick ett annat perspekvit på saker och ting. Jag förstod att jag hade en plats och att utan mig skulle det finnas ett tomrum. Det skulle inte bara gå att försvinna och skita i allt utan det fanns människor som skulle sakna mig.

Jag vet inte hur man skall förklara för alla dessa ledsna tonåringar att det blir bättre. Att livet inte är ett helvete. Att det faktistk kan bli bra. Jag vet inte.