Storstadsbulimiker - nu på landet

Jag har haft en rad intressanta samtal med min psykolog den senaste tiden. Framförallt pratar vi om innebörden av att vara stark eller svag. Jag har alltid sett och definierat mig själv som en stark person. Ni vet, välutbildad, ung, självständig tjej som vet vad hon vill och gör allt för att nå sina mål. Om någon skulle ha frågat mig för ett par år sedan skulle jag nog ha tyckt att det var någonting negativt i att vara svag. Det tycker jag inte idag. Jag tycker inte att man är svag om man ber om hjälp. Jag tycker snarare att man är mänsklig. Jag är glad över att min sjukdom har bidragit till någonting positiv på så sätt att den har fått mig att stanna upp, stiga av karusellen och titta objektivt på mig själv, ur ett annat perspektiv. När jag tittar på den "gamla" Emma ser jag en tjej som bara åker med utan att titta på vare sig hur hon mår eller vad hon vill. Jag gjorde det som andra ville att jag skulle göra och vad som förväntades av mig. Jag brydde mig alltså mer om prestige och status än mitt eget inre. Min sjukdom satte stopp för det. Jag var på väg åt ett håll. Spikrakt nedåt.

Jag är långt ifrån färdig med mig själv, min resa har bara börjat. Men jag är så oerhört tacksam över att jag har fått möjligheten att se på saker och ting ur ett större och annorlunda perspektiv. Jag har haft så oerhört bråttom i live. Framåt! Uppåt! Nu! Nu! Nu!. Nu har jag tryckt på bromsen och tillåter mig att känna.


Min psykolog säger många bra saker men det som har fastnat hos mig är: det är först när man vågar vara svag som man kan bli stark. Smaka på det.

ta hand om er!

kram kram