Storstadsbulimiker - nu på landet

Jag vaknar upp arg som ett bi. Har lust att sparka in kylskåpsdörren och slå näven i köksluckorna. Men vad hjälper det. Jag har till och med drömt arga drömmar inatt. Jag har så mycket känslor i kroppen att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Frustrerad och osäker på samma gång. Vill be hela världen dra åt helvete och leva ensamvargliv resten av livet. Men, det går inte och det är inte så det ska vara. Hatar känslan av att känna mig undangömd. Det har funnits där i hela mitt liv. Jag kämpar konstant med att inte få panik när känslan kommer smygande. Du är inte värd att visas upp säger den. Göm dig. Täck över ditt ansikte säger den. Du är inte bra nog viskar den. Känslan är så stark att jag till och med vill avstyra sådana saker som bröllop, middagar, utgång, ja alla tillfällen där jag skall representera. Vill inte bli tittad på, betraktad, bedömd, studerad. Samtidigt som jag bara vill vara jag. Inatt drömde jag om en verklig händelse i mitt liv. Kvinnan som min dåvarande pojkvän hade hånglat upp (han valde att beskriva det som att han valde mig) skulle närvara på en fest där det var meningen att jag skulle vara med. Han bad mig att inte komma. Av den enkla anledningen att han inte ville att hon skulle känna sig förnärmad. Jag undrar om hon någon gång hade mardrömmar.

Story of my life. Over and. out.