Storstadsbulimiker - nu på landet

Har legat hemma sjuk i ett par dagar. Från hamster i ett snurrande hjul till total apati och lugn. Att bli sjuk var det bästa som kunde hända mig. Febern har gjort mig lullig och jag har sovit, sovit, sovit, kollat film, sovit och lyssnat på radio för att jag varit för trött för att hålla i en bok. Känner mig redan fräschare och piggare trots att näsan rinner och halsen gör ont och det säger väl en del om hur jag har mått de senaste månaderna.

Satt vid köksbordet igår och läste min nyinköpta Elle medan jag väntade på att snabbmakaronerna skulle bli färdiga, kom att tänka på att det är kontrasterna som gör själva livet. Det går upp och ner, det är glädje och sorg, makaroner och oxfilé i en salig blandning. Jag kom att tänka på mitt liv för några år sedan, då kändes det som en grå massa, jag har fundera på varför och kom att tänka på att det nog var just för att det var same, same hela tiden. Jag visste inte då men nu vet jag att jag trivs bättre med en bergochdalbana, om inte annat uppskattar man de ljusa, glada stunderna så mycket mer.

På tal om kontraster, igår käkade jag makaroner, idag blir det hummer, ibland är livet bara för jäkla underbart.