Storstadsbulimiker - nu på landet

Det har varit en riktig pissvecka det här. Det är så tyst att det ekar när jag går omkring i huset och jag kryper snart ur mitt eget skinn. Inatt vaknade jag med feber och frossa och kröp ihop som en liten boll och grinade för att ensamheten blev för stor. Frågor som, hur kunde det bli så här, dyker upp och jag kan inte svara på dem. Jag vet bara inte vad jag ska göra för det här håller inte. En dag i taget. Sakta. En dag i taget. Jag hoppas det bli bättre. Fan i helvetes jävla skit.