Bulimiker?
Jag har fått en del frågor om jag är bulimiker eller inte? Jag brukar svara att jag är en bulimiker som inte kräks längre. Jag har accepterat att det är en sjukdom och att jag alltid kommer att få kämpa för att äta normalt. Jag kommer alltid vara bulimiker men (förhoppningsvis) en som kan behålla maten och leva ett normalt liv. Jag brukar dra paralellen till alkoholism som jag anser också är en sjukdom, en alkoholist är alltid en alkoholist, men de som har slutat dricka kallar sig nyktra alkoholister.
Tack för alla kommentarer och frågor, jag svarar gärna!
Tack för alla kommentarer och frågor, jag svarar gärna!
hets
Det är vår och vår innebär viktfixering. Snart är det sommar och sommar är = bikini. För ett par år sedan hade jag haft fullständig panik vid det här laget. Jag har alltid avskytt våren, just på grund av den anledningen att man börjar använda mindre kläder och måste visa upp sig i mindre kläder. Den här ångesten inför sommaren har liksom inte blivit bättre av att alla tidningar har kapplöpning om vem som kan skriva mest och bäst om viktminskning. Tappa 5 kilo till midsommar! Gå ner 6 kilo på 6 veckor! Känns det igen?
Jag brukar passa mig för det där. Jag känner mig själv vid det här laget och jag vet att jag ska undvika de flesta fällorna. Men idag så kunde jag inte låta bli att köpa en bilaga som kom med aftonbladet, bara för att den var så stereotyp och för att jag kände för att skriva ett sånt här inlägg.
Det som var så skönt var att jag kände att jag inte brydde mig. .Blev inte stressad och kände ingen panik. Jag brottas med tankar som att jag borde dra ner på maten och träna mer varje dag. Men jag har lärt mig att trycka undan dem. Jag tar det numera i min takt. Att må bra har blivit viktigare än att se bra ut i bikini.
Bullshit!
Har ni läst detta?
Elite-dejting är en ny dejtingsajt som gallrar stenhårt i ansökningarna om att bli medlem. För att känna sig hemma på sajten ska man helst vara just som Elitedaters själva beskriver sina medlemmar:
" engagerad och karriäorienterad, med ambitioner över genomsnittet och en aktiv karriär."
Innan man kan ge sig i kast med att leta efter kärleken måste man bli godkänd, och ett kriterium är att man har, eller håller på att ta en akademisk examen. Eeehh ok...?
Artiklen fortsätter: Men det handlar också om att man ger en professionell och intressant presentation av sig själv.
- Det är viktigt att presentationen har innehåll, vi vill undvika skräpkultur på sajten och gallrar ut de som är ute efter one night stands. Man ska inte behöva anmäla andra medlemmar för otrevliga mejl det första man gör, säger Nigel Rasmussen, vd.
Målgruppen är seriös, tittar på intellektuella tv-program, läser god litteratur och kan uttrycka sig väl.
Nigel Rasmusen gör jämförelsen mellan en finare och en enklare restaurang.
- Går du på en finare klubb eller restaurang måste du klä dig därefter, och du förväntar dig också att träffa samma sorts människor som dig själv, säger han. Hälften accepteras.
Ja men Gud så praktiskt! Tänk vad skönt att slippa allt outbildade människor med andra erfarenheter av livet än vad man själv har! Tänk vad skönt att veta att om man faktiskt skulle träffa någon och t.ex. få barn med personen så kan man känna sig trygg i att man kommer få en vacker och intelligent avkomma. Sån trygghet!
Ja, jag är ironisk. För jag tycker det här är bullshit. Visst, det må hända att lika barn leker bäst men det här är ju för fan löjligt. Det här så jävla homogent att jag mår illa. Och vem fan säger att man tillhör eliten för att man är välutbildad och tjänar fett med stålar? Vad fan säger det? Vart tog humanism, humor, värme, medmänsklighet vägen? För inte fan får man med sig det i en akademisk examen!
Elite-dejting är en ny dejtingsajt som gallrar stenhårt i ansökningarna om att bli medlem. För att känna sig hemma på sajten ska man helst vara just som Elitedaters själva beskriver sina medlemmar:
" engagerad och karriäorienterad, med ambitioner över genomsnittet och en aktiv karriär."
Innan man kan ge sig i kast med att leta efter kärleken måste man bli godkänd, och ett kriterium är att man har, eller håller på att ta en akademisk examen. Eeehh ok...?
Artiklen fortsätter: Men det handlar också om att man ger en professionell och intressant presentation av sig själv.
- Det är viktigt att presentationen har innehåll, vi vill undvika skräpkultur på sajten och gallrar ut de som är ute efter one night stands. Man ska inte behöva anmäla andra medlemmar för otrevliga mejl det första man gör, säger Nigel Rasmussen, vd.
Målgruppen är seriös, tittar på intellektuella tv-program, läser god litteratur och kan uttrycka sig väl.
Nigel Rasmusen gör jämförelsen mellan en finare och en enklare restaurang.
- Går du på en finare klubb eller restaurang måste du klä dig därefter, och du förväntar dig också att träffa samma sorts människor som dig själv, säger han. Hälften accepteras.
Ja men Gud så praktiskt! Tänk vad skönt att slippa allt outbildade människor med andra erfarenheter av livet än vad man själv har! Tänk vad skönt att veta att om man faktiskt skulle träffa någon och t.ex. få barn med personen så kan man känna sig trygg i att man kommer få en vacker och intelligent avkomma. Sån trygghet!
Ja, jag är ironisk. För jag tycker det här är bullshit. Visst, det må hända att lika barn leker bäst men det här är ju för fan löjligt. Det här så jävla homogent att jag mår illa. Och vem fan säger att man tillhör eliten för att man är välutbildad och tjänar fett med stålar? Vad fan säger det? Vart tog humanism, humor, värme, medmänsklighet vägen? För inte fan får man med sig det i en akademisk examen!
Kärleksgnabb
Vi har bråkat idag, jag och min sambo. Vaknade kvart i sju och kl sju började vi bråka typ. Jag gråter och han svär. Samma sak varje gång. Jag avskyr att bråka. Det känns destruktivt men ibland är det kanske nödvändigt. Det som är positivt är att vi i alla fall alltid blir sams och kan prata ut om problemet.
Det är dessutom inte konstigt att det blir konflikter. Vi är väldigt lika i mycket men samtidigt väldigt olika. I grund och botten har vi exakt samma värderigar men på vissa saker skiljer vi oss åt. Han är eld och jag är vatten. Det gör att vi kompletterar varandra men det gör även att det ibland blir konflikter.
Hur som helst så älskar jag honom över allt annat och det är väl det som räknas?
Våga vara svag.
Jag har haft en rad intressanta samtal med min psykolog den senaste tiden. Framförallt pratar vi om innebörden av att vara stark eller svag. Jag har alltid sett och definierat mig själv som en stark person. Ni vet, välutbildad, ung, självständig tjej som vet vad hon vill och gör allt för att nå sina mål. Om någon skulle ha frågat mig för ett par år sedan skulle jag nog ha tyckt att det var någonting negativt i att vara svag. Det tycker jag inte idag. Jag tycker inte att man är svag om man ber om hjälp. Jag tycker snarare att man är mänsklig. Jag är glad över att min sjukdom har bidragit till någonting positiv på så sätt att den har fått mig att stanna upp, stiga av karusellen och titta objektivt på mig själv, ur ett annat perspektiv. När jag tittar på den "gamla" Emma ser jag en tjej som bara åker med utan att titta på vare sig hur hon mår eller vad hon vill. Jag gjorde det som andra ville att jag skulle göra och vad som förväntades av mig. Jag brydde mig alltså mer om prestige och status än mitt eget inre. Min sjukdom satte stopp för det. Jag var på väg åt ett håll. Spikrakt nedåt.
Jag är långt ifrån färdig med mig själv, min resa har bara börjat. Men jag är så oerhört tacksam över att jag har fått möjligheten att se på saker och ting ur ett större och annorlunda perspektiv. Jag har haft så oerhört bråttom i live. Framåt! Uppåt! Nu! Nu! Nu!. Nu har jag tryckt på bromsen och tillåter mig att känna.
Min psykolog säger många bra saker men det som har fastnat hos mig är: det är först när man vågar vara svag som man kan bli stark. Smaka på det.
ta hand om er!
kram kram
Jag är långt ifrån färdig med mig själv, min resa har bara börjat. Men jag är så oerhört tacksam över att jag har fått möjligheten att se på saker och ting ur ett större och annorlunda perspektiv. Jag har haft så oerhört bråttom i live. Framåt! Uppåt! Nu! Nu! Nu!. Nu har jag tryckt på bromsen och tillåter mig att känna.
Min psykolog säger många bra saker men det som har fastnat hos mig är: det är först när man vågar vara svag som man kan bli stark. Smaka på det.
ta hand om er!
kram kram
Förebilder..?!
Jag blir lite trött: Trött på att bli upprörd. Trött på att leka moraltant. Men jag kan inte låta bli så here we go again...Jag är inne på Kenzas blogg där hon visar upp sin bikini. Kenza är 17 år och modell. Kenza är väldigt smal. Jag har sagt det igen, jag säger det igen. Sluta visa upp era kroppar! Jag blir så jävla trött. 28000 människor läser Kenzas blogg. Varje dag. Hur många av dem är tonåriga tjejer? typ 27900 av dem skulle jag tippa. Ja, ni fattar själva vart jag vill komma. Klart som fan dom jämför sig med henne. Klart som fan dom får komplex om dom råkar ha en liten bulle på magen. Så snälla, sluta! Sluta!
Knarkare, jag? Del 2
En vän till mig och jag diskuterade missbruk häromdagen. Han konstaterade att ätstörningar är som vilken annat missbruk som helst vare sig det handlar om alkohol eller droger. Jag som bulimiker har knarkat mat. Hela mitt liv kretsade kring maten, eller snarare att kräkas upp den. Liksom en alkoholist som är i desperat behov av sprit var jag i desperat behov av mat hela tiden och såg alltid till att ha "knark" hemma. Hade jag inte det kunde jag göra vad som helst för att skaffa det, som att gå till kiosken mitt i natten för att handla choklad. Liksom en narkoman blir hög eller låg av knark kunde jag bli lugn av mat eller pigga upp mig med mat. Maten gav mig kickar jag inte kunde åstadkomma själv. Jag åt när jag var glad, ledsen, kär, lycklig, deppig..alltid. Skillnaden mellan att vara alkololist och att ha ätstörningar är att det är svårt att klara sig utan mat. Äta bör man annars dör man som det så fint heter. Som alkoholist kan du undvika situationer där alkohol förekommer men som anorektier eller bulimiker, hur gör man för att unvika mat? Det går liksom inte.
Jag tycker i all fall att min vän beskrev sjukdomen på ett bra sätt. Jag har också insett att jag alltid kommer att vara bulimiker vare sig jag kräks eller inte likväl som en alkoholist är alltid är en alkoholist men kan välja att vara en nykter sådan. Numera har jag lagt mitt knark åt sidan och fokuserar på att bli hög på livet istället.
Jag kom att tänka på det här inlägget idag när jag läste i tidningen att bulimiker får vänta längst på att få vård. VIsst är det sorgligt att sjukdomen har så låg "status". Som min vän påpekade, narkomaner och alkoholiser har möjlighet att hitta stöd i AA och NA, men vad finns för alla oss tusentals bulimiker och anorektiker?
Jag tycker i all fall att min vän beskrev sjukdomen på ett bra sätt. Jag har också insett att jag alltid kommer att vara bulimiker vare sig jag kräks eller inte likväl som en alkoholist är alltid är en alkoholist men kan välja att vara en nykter sådan. Numera har jag lagt mitt knark åt sidan och fokuserar på att bli hög på livet istället.
Jag kom att tänka på det här inlägget idag när jag läste i tidningen att bulimiker får vänta längst på att få vård. VIsst är det sorgligt att sjukdomen har så låg "status". Som min vän påpekade, narkomaner och alkoholiser har möjlighet att hitta stöd i AA och NA, men vad finns för alla oss tusentals bulimiker och anorektiker?
Den manliga blicken
Inom genusvetenskapen talar man om den manliga blicken, eller att vi ser på kvinnor ur ett manligt perspektiv. Den manliga blicken gör kvinnor till ett objekt och den skapar könet. Den manliga blicken skapar alltå kvinnor som männen vill att de ska se ut. Detta gör även vi kvinnor, vi tittar alltså på oss själva med manliga glasögon. Detta kanske är förklaringen till att vi är så missnöjda med våra kroppar. Hur skall vi någonsin bli nöjda och tillfreds om vi ser på oss själva ur någon annans perspektiv och inte utgår från oss själva. Kvinnor gör sina bröst större för att tillfredställa män. Kvinnor bantar för att tillfreddställa män. Vad gör vi för att tillfredsställa oss själva?
Jag sitter och klickar mig fram genom de mest populära bloggarna i Sverige. De domineras av unga tjejer vars gemensamma nämnare är att de är pinsamt ytliga och att de lägger upp bilder på sig själva tagna ur de mest fördelaktiga vinklarna. Stina-Lee är så retuscherad att det nästan är löjligt. Engla har samma jävla pose varje gång, antagligen för att hon tycker sig se bäst ut så. Blondibella suger in kinderna så gott det går. Och så kan jag fortrsätta ett tag. De har gjort sig till objekt för oss andra att betrakta och kommentera. Nu till det viktiga, varför skulle de inte lägga ut bilder på sig själva? Det är väl det som de tjänar pengar på eller? För bryr vi oss egentligen om vad Blondibella skall göra idag eller vad fan hon gjorde igår? Vill vi inte bara se poser på henne i diverse olika designerkläder. Jag vet inte. Jag vet faktiskt inte.
Jag tycker det är synd att det är så få som vågar vara sig själva och som vågar sticka ut. Jag tycker det är jävligt synd att vi har gått på niten att se på oss själva med männens ögon och göra om oss själva för att behaga det manliga ögat. Det är 2008 men vi har fan inte kommit långt.
Jag sitter och klickar mig fram genom de mest populära bloggarna i Sverige. De domineras av unga tjejer vars gemensamma nämnare är att de är pinsamt ytliga och att de lägger upp bilder på sig själva tagna ur de mest fördelaktiga vinklarna. Stina-Lee är så retuscherad att det nästan är löjligt. Engla har samma jävla pose varje gång, antagligen för att hon tycker sig se bäst ut så. Blondibella suger in kinderna så gott det går. Och så kan jag fortrsätta ett tag. De har gjort sig till objekt för oss andra att betrakta och kommentera. Nu till det viktiga, varför skulle de inte lägga ut bilder på sig själva? Det är väl det som de tjänar pengar på eller? För bryr vi oss egentligen om vad Blondibella skall göra idag eller vad fan hon gjorde igår? Vill vi inte bara se poser på henne i diverse olika designerkläder. Jag vet inte. Jag vet faktiskt inte.
Jag tycker det är synd att det är så få som vågar vara sig själva och som vågar sticka ut. Jag tycker det är jävligt synd att vi har gått på niten att se på oss själva med männens ögon och göra om oss själva för att behaga det manliga ögat. Det är 2008 men vi har fan inte kommit långt.
Fisar
Jag lyssnade på ett samtal på bussen idag. Ett par tjejer i 25-årsåldern pratade om hur det var att fisa inför sin pojkvän. Eller rättare sagt, inte fisa i pojkvännens närhet. Hon menade att hon aldrig hade fisit i sin pojväns närhet och de har varit sambo i fem år. Den andra tjejen lyssnade intresserat och frågade, "men hur gör du när du ska bajsa då?" "Då sätter min pojkvän på radion" svarade den andra tjejen.
Hm. Vilket tryggt förhållande man måste ha när man varken kan fisa eller bajsa i varandras närhet. Jag är knappast en person som förespråkar att man ska bajsa med öppen dörr men vafan, har man bott tillsammans i fem år så har man väl för fan överseende med ett par fisar, eller??! Den andra frågan är, blir man inte jävligt förstoppad i ett sånt förhållande? Det var dagens djupa funderingar...
Hm. Vilket tryggt förhållande man måste ha när man varken kan fisa eller bajsa i varandras närhet. Jag är knappast en person som förespråkar att man ska bajsa med öppen dörr men vafan, har man bott tillsammans i fem år så har man väl för fan överseende med ett par fisar, eller??! Den andra frågan är, blir man inte jävligt förstoppad i ett sånt förhållande? Det var dagens djupa funderingar...
Prinsar och prinsessor?
Av någon anledning så orsakar Englas inlägg en del debatter och jag gick och funderade på dem imorse. Engla hade ett inlägg om ett klädskåp hon hade i sin dotters barnkammare. Tänk vitt, rosa och prinsessa så fattar ni. Jag bryr mig egentligen inte om vad hon gör med sin barnkammare det jag däremot tyckte var intressant var att det var ett par av kommentarerna som påpekade det faktum att vi konstruerar kön genom hur vi behandlar våra barn. Flickorna är prinsessor och pojkarna prinar. Flickorna har rosa och pojkarna blått...Jag tycker att det är ganska intressant hur vi gör detta omedvetet. Det går liksom per automatik. Hur många av oss köper tex färgglada kläder till pojkbebisar?
Jag funderar kring hur det kommer bli den dagen jag själv får barn. Om jag kommer att vara lika medveten då? I vuxen ålder har jag förstått att en del av den problematik jag går igenom idag handlar om att jag som barn blev satt i ett fack som inte passade in med vem jag var som person. Jag var en pojkflicka som älskade att läsar som blev klädd i rosa kläder och fick leka med dockor. Hur gör man för att undkomma detta könskonstruerande? Någon som har en bra idé?
Jag funderar kring hur det kommer bli den dagen jag själv får barn. Om jag kommer att vara lika medveten då? I vuxen ålder har jag förstått att en del av den problematik jag går igenom idag handlar om att jag som barn blev satt i ett fack som inte passade in med vem jag var som person. Jag var en pojkflicka som älskade att läsar som blev klädd i rosa kläder och fick leka med dockor. Hur gör man för att undkomma detta könskonstruerande? Någon som har en bra idé?
