Arbetare
Jag är stolt över att vara arbetare. Jag är stolt äver att mina föräldrar har kämpat så in i helvete för att jag ska ha det bra. De har stöttat mig så förbannat mycket trots att de aldrig har haft en aning om vad jag har sysslat med. Jag har gjort en klassresa. Numera är det ingen som skulle kalla mig arbetare men i själ och hjärta kommer jag alltid vara det och det är absolut ingenting jag vill ändra på. Jag tror att min uppväxt har gett mig förmågan att ha empati för andra människor och att värdera andra saker än pengar.
Så vad jag vill säga med detta är, var stolt över er bakgrund och låt ingen annan avgöra vad ni kan göra med era liv, definiera själva vilka ni vill vara!
Bulimiker?
Bloggcoach
Alltså, shit pommfritt, det här med bilder i spegeln är fan inte det lättaste, för att inte prata om poserna! Jag testade Engla -posen, Stina-Lee - posen men bestämde mig slutligen för att köra linan ut på Glitzytemat...här ser ni resultatet...oroa er inte, detta är inte något jag kommer göra till en vana... ;)
Mammie har blivit knäpp, yes vovven, helt rätt analys...
Fattig
Jag funderar rätt mycket på pengar. Jag tror det beror på att jag kommer från ett arbetarhem där pengar alltid varit en bristvara. Jag ska inte sticka under stolen med att pengar betyder mycket för mig. Men det gör det antagligen för alla som aldrig har haft några. För mig handlar pengar idag om trygghet, inte om konsumtion. Jag vill veta att jag har pengar på banken så att jag kan betala den där tanden som måste lagas eller bilen som går sönder.
Jag har gjort en klassresa. Jag är den första i min familj som tagit studenten, jag har studerat på universitet i 6 år vilket har gjort att jag idag har ett bra jobb. Men jag kommer på mig själv med att fortfarande vara den där flickan som bara fick jeans från Domus för att vi inte hade råd med annat. Jag var 17 när jag köpte mina första Levis. Det låter fånigt men jag glömmer det fan aldrig. Under en period av mitt liv försökte jag kompensera för allt det jag inte hade fått som barn och tonåring. Jag köpte enbart det senaste och dyraste. Som 20-åring blev jag tillsammans med en man som inte hade några ekonomiska bekymmer what so ever. Jag levde ett ganska gott liv på många sätt och vis. Men nu i efterhand kan jag konstatera att jag alrig varit så fattig som jag var då. Det låter ju som en klyscha med vi levde ett känslomässigt fattigt liv. Och utan kärlek är man fattig.
Idag vill jag inbilla mig att jag har hittat mer balans i mitt liv. Jag älskar fortfarande kläder och skor men jag behöver inte ha dem för att bevisa något. Jag har min utbildning och jag vet att jag är bra. Jag har en man som älskar mig och som ger mig det man inte kan köpa för pengar. Kärlek.
Mammor har ingen värdighet
"Vad är det som gör att så många kvinnor förlorar sin värdighet så fort de får barn? Jag var på en fullknökad lägenhetsvisning förra helgen, när en tjej, en annan spekulant - hon bar på en liten knodd på armen, ropade med bebisröst till sin kille tvärs över rummet så att vi alla hörde: "Äjskling, kom nu, vi måste gå, lillan är TUTTIG." Jag fick behärska mig för att inte rusa fram till bebisspråksmamman och den "tuttiga" ungen och ruska henne hårt, så att hon vaknade och blev sig själv igen. För någon gång i tiden pre-baby får man gissa, var hon säkert en härlig, vanlig lady full av självrespekt. Men för henne, precis som för många andra försvann den i samma sekund som p-pillren spolas ner i toaletten. Så sorgligt."
Igår skrev jag om självdistans på burk och det verkar bli dagens tema också. Jag gick och fnulade lite på det där inlägget. Min första tanke var vad är det här för jävla idioti? Sen var jag tvungen att fråga min pojkvän vad fan han tyckte. "Det är ju lite så" sa han "men vem fan är hon att säga något om det?"
Ja, det ligger väl något i det...vem fan är Cecilia B Jonsson att döma mammor som blir hormonstinna av sina bebisar? Vem fan är hon att bedöma vem som har värdighet? Jag avskyr när man dömer människor. Speciellt avskyr jag när stockholmsbrudar som jobbar med media dömer andra Då blir jag obstinat som en femåring. För vet ni vad, livet är lite större än de senaste dojorna från Have2have och lite större än Monkis nya klänning. Men vafan, det är väl bara att vänta att se...den dagen Cissi dumpar p-pillren, vad händer då?
bild från KVP"Jag är Carrie!"
Det råder Sex and the city feber. Pheew. Alla jävla bloggare ska se filmen idag...imorgon kommer vi alla kunna läsa om premiären, om de kläderna de bar (vilka vi för övrigt fått se prov på de senaste veckorna...)och vilka som vad DÄR...!
Ebba von Sydow skrev en krönika i Expressen för ett tag sedan "Jag är Carrie!" skrev hon. Hon dissar sina väninnor som vågar påstå att de är just de som är Carrie.
"Jag är nog mest Carrie...". Skämtar hon? Ser hon inte att hon är en typisk Charlotte? Superpedant, alltid perfekt och punktlig? "Verkligen? Jag med", säger den andra. Lägg av, tänker jag. Hon, en Carrie? Hon är ju Mirandra ut i fingerspetsarna. Bitter, sjukt smart och rolig. Stopp. Det är ju JAG som är Carrie. Det är ju jag som kan identifiera mig med nästan allt hon gör, tänker och säger. Herregud, jag är ju till och med krönikör med författardrömmar, ägare till skrämmande många skor och bor i min alldeles egna drömlägenhet med rosa soffa och utsikt över takåsarna på Östermalm. Där jag sitter ensam och spanar ut i sommarnatten i laptopens Apple-sken och undrar om min Mister Big ska svara på mitt sms ikväll. Hur kan de ens försöka tävla med det?
Ok. Intressant det här tycker jag. Intressant att vuxna kvinnor springer omkring och identiferar sig med en påhittad figur, nästan som man gjorde när man var barn. Fast då identifierade vi oss med Spice Girls eller Abba beroende på vilken generation vi tillhör. Enda skillnaden är väl att popgrupperna existerar på riktigt...
Det som är ännu mer intressant är att det finns en viss hierarki i den här jämförelsen. För alla verkar ju vilja vara Carrie. Vad är det för fel på Miranda undrar jag? (Kan det vara att hon är smart, framgångrik, mindre ytlig och prioriterar barn, man och hus framför 18000 skor...?)
Det gör mig orolig att vi likt småflickor identifierar oss med stereotypa karaktärer i en tv-serie. Och framförallt gör det mig orolig att vi tror att vi kan leva deras liv. Herregud, jag är ju till och med krönikör med författardrömmar, ägare till skrämmande många skor och bor i min alldeles egna drömlägenhet med rosa soffa och utsikt över takåsarna på Östermalm. Jisses Amalia säger jag. Undra om man kan köpa självdistans på burk?
Beach 2008
Blondinbella del 2
Ni frågar mig vad jag tycker om grejen med Bella och hennes blogg och varför människor beter sig som de gör...Jag tror också att det beror på avundsjuka men samtidigt kan jag även se att människor tar illa vid sig av hennes naiva och dryga inställning till livet, det går inte förneka att hon har en elitistisk inställning till saker och ting och att hon kanske visar upp ett liv som kan kännas ganska enkelt och bekymmerslöst. För det är ju det som är så praktiskt med en blogg, man kan välja helt själv vilka sidor man vill dela med sig av och visa upp vilket kan ge en illustion av att man lever ett perfekt liv. För ett par år sedan hade jag nog blivit oerhört provocerad av Bella mest på grund av att jag kommer från ett arbetarhem där det alltid varit ont om pengar och att då läsa om en sådan människa som Bella som inte har särskilt stor respekt för pengar osv, det sticker i ögonen...MEN jag tycker det är helt fel att behandla människor så som hon blev behandlad igår. Helt jävla fel.
Ful och rolig
Det roliga är att jag bakom det nattsvarta självhatet ser en ung tjej med ett ganska ok självförtroende...
"Jag är inte söt men jag är jävligt rolig och det kan man inte köpa på burk" skrev jag när jag var 14...*s* Jag kan väl hålla med om det än idag...Jag löpte linan ut när det gällde min humor. Jag var alltid mest ironisk, släppte flest dräpande kommentarer och drev med allt och alla, mest med mig själv. För jag tror att jag rätt snabbt fattade att för att vara rolig måste man kunna vara ful och eftersom jag hade en naturlig fallenhet för att vara ful så körde jag för fullt på det...ful och rolig, det blev min identitet.
Tja, vad vill jag då säga med detta? Jag vet faktiskt inte...Jag gömmer mig iaf inte längre..jag använder klänning, jag sminkar mig, och jag behöver inte vara rolig hela tiden längre. Och! Jag har en man som älskar mig för den jag är. Inte bara för mina fantastiskt vackra blåa ögon... :P
Lägga ner Blondinbella?
Jag tycker det är jättetråkigt att hon blir utsatt för det och det är verkligen svin som beter sig så. Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera över vad det är som triggar människor till att göra så...är det bara vanlig avundsjuka?
pirr
Åldersskillnad?
Läste här om dagen att författaren och debattören Jan Myrdal, 80 år, förbreder ett giftermål med en 33-årig yngre mexikansk kvinna. För mig går det bara inte. Det är alldeles för stor åldersskillnad. Även om alla påstår att det är äkta kärlek, tvivlar jag. Det enda jag får klart för mig är att han är ute efter sex och hon är ute efter pengar. Är det inte så?
Nätdejting
Vi funderade i alla fall på det där ett tag...vi hade inga bra svar på det...Fortsättning följer...
Det var dagens fundering...
Backa inte!
Jag pratade med min pappa förut. Vi pratade bland annat om att jag inte känner för att gå på en tillställning på fredag som jag är bjuden på. Det handlar främst om att jag inte känner mig bekväm i sammanhanget. Han sa något bra då som han alltid brukar säga. Han sa, "när du känner så, backa inte, gå emot det istället och gör det, det kommer kännas mycket bättre" Jag är så lätt för jag känner mig alltid så stark när han säger så. Vilken bra pappa jag har tänkte jag...Så kom jag att tänka på att fan, min pojkvän säger ju samma sak fast med andra ord. Han brukar säga, "gå emot dina rädslor, de är bara en känsla." Så egentligen säger de samma sak, min pappa och min pojkvän. Lustigt det där att jag har en pappa och pojkvän som tänker så lika..eller kanske inte konstigt...kanske bara en jävla tur för mig...
De små tingens gud.
Jag tror på de små sakerna i livet. Jag tror att om man kan njuta av dem, då har man kommit långt. Jag är inte där ännu men jag försöker verkligen. Så varje dag skriver jag ner ett par saker som inte har kostat något, som jag inte har fått i materiella ting utan bara något som har gjort mig glad,.lycklig, stolt osv. För jag tror att det är det som räknas i livet. Konsten att uppskatta de små sakerna.
Vilka små saker i livet blir ni lyckliga av?
Skära i sina ben
Jag har en tonårig tjej i mitt liv som inte mår bra just nu. Hon är allmänt ledsen och destruktiv och det gör ont i mig att se henne så. Jag tänker tillbaks på hur jag själv mådde när jag var 15. Jag ville helt enkelt bara dö. Hela tiden. Jag var nattsvart och såg inte att livet skulle kunna vara roligt eller bra. Jag gick ner mig totalt i ätstörningar samtidigt som jag var superduktig utåt. Bäst i klassen, roliga tjejen...ni fattar. Mina föräldrar förstod nog aldrig riktigt hur illa det var. Inte förrän min pappa rålade läsa en sida i min dagbok där det stor att jag inte ville leva mer. Jag glömmer aldrig det samtalet vi hade om det. Jag har aldrig sett min pappa visa så mycket känslor. Jag börja gråta än idag när jag tänker på det. Det var först då jag försod hur mycket han älskade mig och hur mycket jag betydde för honom. Jag fortsatte vara destruktiv efter det också men jag fick ett annat perspekvit på saker och ting. Jag förstod att jag hade en plats och att utan mig skulle det finnas ett tomrum. Det skulle inte bara gå att försvinna och skita i allt utan det fanns människor som skulle sakna mig.
Jag vet inte hur man skall förklara för alla dessa ledsna tonåringar att det blir bättre. Att livet inte är ett helvete. Att det faktistk kan bli bra. Jag vet inte.
Förvånad
Importerad fru?
ThaiLoveLinks.com är en Thai dating och kontaktannons sida som hjälper människor att hitta Thai singlar för vänskap, dating, romans eller äktenskap. Du kan använda våran sida till att hitta Thai kärlek , Thai kvinnor och kontakta Thai kvinnor som söker brevvänner eller vänskap, kort sagt hitta din drömpartner. Börja redan idag! - Bli Medlem Gratis för att börja träffa Thai kvinnor för dating, romans eller till och med äktenskap.
Jag blir liksom äcklad när jag läser sånt här. Jag vet, visst, det är ingenting fel med att söka efter kärlek. Men det här blir liksom bara så jävla fel. Min sambo och jag var i Thailand för ca ett halvår sedan och den prostitution vi såg där var fanimig upprörande. Visst var jag beredd på att det skulle finns prostitution men det vi pplevde var något helt annat än vad vi hade kunnat föreställa oss. I princis allting gick ut på att sälja sex. Och de tjejerna som gjorde det vad förhoppningsvis över 15....Jag blev så jävla äcklad av alla europeiska män som gottade sig i prostitutionen och verkgligen utnyttjade de fattiga människorna till max. Det kändes nästan som att de tyckte att de gjorde dessa fattiga flickor en tjänst genom att betala dem pengar för sex, dvs, det kändes som att de tyckte att de gjorde en god gärning..sjukt! Jag blir illamående när jag tänker på det. Vi bara utnyttjar deras fattigdom till att få det vi vill ha. Skäms!
Trött och uppgiven
Mitt huvud bankar och jag vill bara sova, helst en vecka. Livet blev lite för mycket idag, men jag har tillit till att det kommer kännas bättre imorgon...
kram och godnatt på er, och tack för idag! Uppskattar verkligen alla kommentarer!
Superkvinna...?
- Mycket. Tid för familjen och privatlivet. Kanske större offer än man är beredd på i ett vanligt jobb. Det låter konstigt. Men så har det alltid varit. Jag är ingen rutinperson. Har aldrig haft ett jobb som sett likadant ut två dagar i rad.
Oj, tänker jag. Jobbet före familjen...hm...jag fortsätter läsa. Det visar sig att Anna Maria inte är feminist.
Jag tror att man kan åstadkomma pappaledighet och lika lön och kvinnliga styrelseposter utan ideologisk aggressivitet. Det underlättar inte relationer när hemmet blir en fackförening. Alla jobbar som galningar och när lördagen kommer ska man njuta med familjen. I stället blir det en kamp om vem som tar hand om tvättmaskinen. Det är sorgligt.
Ungefär här börjar jag bli irriterad. Vad fan pratar människan om? Måste feminist innehålla ideologisk aggressivitet? Min tidigare beundran är bortblåst. Anna Maria fortsätter:
Jag älskar att vara utrikesministerfru. Det värsta som kan hända en svensk kvinna är att bli fru, det ses som oavlönat svartarbete. Men för mig blev allt annorlunda efter valet. Att bli utrikesministerfru är mer än att bara bli fru. För mig är det en stor ära och jag har en roll att spela. Inte för Carls skull, utan för Sveriges skull. Jag är nog enda kvinnan i Sverige som tänker så. Självklart måste familjen ge sitt stöd när mannen har ett viktigt uppdrag från folket. Är det något jag kan göra för Sverige gör jag det.
Eeeeh....ok....låter ju inte alls pretentiöst. Till sist avslutar superkvinnan med att svara på hur hon lyxar till tillvaron:
- Jag älskar att cykla i Stockholm. Jag har ingen bil så jag cyklar överallt. Och så äter jag kakor. När jag är nere eller vill koppla av äter jag. Stressen gör mig smal, jag kan äta tusen kilo choklad utan att gå upp i vikt.
Oh fuck me! Snälla! Kan bilden av karriärkvinnan bli mer stereotyp än så här? Vad försöker människan leva upp till? Den här kvinnan är ju ingenting annat än ytterligare en kvinna med ett duktiga-flickan syndrom. Hon som skall klara av allt och tillfredställa alla. Shit, Anna Maria bockar av alla kriterierna, 1000 bollar i luften, god som Moder Teresa, underbar mamma och sist med inte minst, smal som en sticka, herregud människa, vad mer har du att bevisa?
Vi pratade om den här intervjun på jobbet igår, och jag blev förvånad över hur många kvinnor och män det var där som menade att de inte var feminister....hur har ni det på era jobb?
