Storstadsbulimiker - nu på landet

För ett par år sedan skulle jag på invigning av en nattklubb. Människan jag skulle gå med skulle vara uppklädd till tänderna och själv hade jag inget att ta på mig. Jag var dessutom pank. Eftersom jag hellre skulle ställa in kvällen än gå på invigningen och känna mig som en bonne, dvs obekväm i  mina icke-snygga kläder gjorde jag något dumt. Jag pantsatte min klocka och ett armband. Så hög var panikskalan. 2000 kr rikare gick jag ut ur pantbanken (har aldrig pantsatt något varesig innan eller efter) och köpte mig en väldigt exclusiv klänning samt ett par skyhöga heels. Snygg blev jag. Många komplimanger fick jag. Så här i efterhand var det inte värt det eftersom jag aldrig löste ut grejerna igen. Man skulle alltså kunna säga att jag offrade ett guldarmband jag fått av mamma och pappa för en jävla klännings skull. För att andra människor, som jag aldrig träffat och sannerligen aldrig kommer träffa igen, skulle tycka att jag var fin. Framförallt var det jag som behövde känna mig fin.

Var det värt det? Nej. Tyvärr är det bara att konstatera att det är väldigt lite som gör att jag känner mig mindre värd. Att jag inte räcker till. Jag börjar förstå att vilka kläder jag än sätter på mig, hur smart jag än blir så kommer jag alltid bli dömt i alla fall. Idag kom jag på en jättebra lösning, jag slutar äta! Och blir jättesmal! Och kommer få jättemycket komplimanger för det! Och alla kommer tycka att det är så jävla fantastiskt att jag är smal! och så många komplimanger min pojkvän kommer få för att han har en sån disciplinerad flickvän! Det finns inget som smakar så gott som att vara smal säger Kate Moss. Jag får väl hålla med fastän jag tycker det är åt helvete. Inga kläder i världen slår att man är smal. Om jag så vinner nobels fredspris så kommer det fan slå högre att vara smal och vacker. Ni behöver inte bli rädda. Smalhetstanken och svältandet höll inte i sig så länge. Jag älskar nämligen mat alldeles för mycket för det. Och framförallt älskar jag mig själv litegrann och inser att fuck it. It's not worth it.

Måste det vara  negativt att ge upp? Att luta sig tillbaks och säga, fuck it. Det är lite det jag känner för nu. Jag orkar inte jaga saker längre. Orkar inte känna frustrationen. Orkar inte med krampen, ångesten och värken i hjärta och själ. Jag har varit så frustrerad att jag betett mig illa mot människor som inte förtjänar det. Inte bra och definitivt inte hållbart. Acceptera säger någon. Ansträng dig säger andra. Men, jag orkar inte vara något jag inte är längre.  Jag får väl fortsätta ta på mig masken, det är ju sånt man gör. Men jag tänker inte känna mig hämmad längre och jag tänker inte heller ta åt mig. Jag är den jag är och jag kan inte ändra på det. Att slåss mot väderkvarnar är inte heller värt besväret. En stor del av frustrationen ligger i att de sammanhangen jag har varit i är ställen där det enda som räknas är yta. Hur mycket pengar jag än tjänar, hur smart jag än är och hur många böcker jag än skriver kommer jag aldrig räcka till i de sammanhangen för jag har inte stora tuttar och ett pretty face. Jag försöker visst prata med folk men om de inte vill prata med mig vadfan kan jag göra då? Det är lite av en sorg det där, och det är svårt att acceptera. Jag är inget offer och jag tycker inte synd om mig själv jag bara känner att jag inte vill/orkar/klarar av att hela tiden vara något jag inte är för att passa in i sammanhang jag inte ens är intresserad av. Det får helt enkelt vara ok att vara ensam.

Nej, jag vill inte längre. Nu lägger jag av. På återseende.