Storstadsbulimiker - nu på landet

Om ensamhet.

Det är väl knappast någon nyhet att jag känner mig ensam. Att förlora sina närmaste är något av det värsta jag varit med om. Inte nog med att ensamheten gröper ur hjärtat, den är förnedrande också. Ett tag trodde jag att det var saknaden som skulle göra mig galen, ta livet av mig, men jag hade fel, det är bitterheten som är värst. Det är bitterheten som fräter sönder hjärtat och som bränner i bröstet och som skapar smärtan som snörper åt strupen. Jag hatar ensamheten. Jag avskyr den. Men mest av allt hatar jag mig själv för den jag har blivit av allt detta. Jag har blivit den som fick betala en del av priset och titta på mig nu. Bitter och ensam. Finns det någon mer förnedrande situation? Det känns som om hela jag är borta och kvar är en pappfigur som är någons flickvän, dotter, kollega. Vem är hon? Ber ni om ursäkt för mig undrar jag.  Jag vill inte ha någon artighetsvänskap, jag vill inte ha något mercyfuck, jag vill inte ha några ytliga bekantskaper. Jag vill bara ha tillbaks det som har varit. Jag vill det omöjliga. Någon som vet hur man lagar ett sönderfrätt hjärta?


Och ja, jag är en otacksam jävel.

kolla gärna min blogg!

http://www.gratismakeup.se/Register.asp?r=673

Bli medlem och få gratis smink & presentkort på Kicks, superbra och 100 % gratis! :)

Du anar inte hur mkt jag känner igen mig i det du skriver och i dina tankar. Jag har förlorat alla mina vänner jag med pga denna sjukdom och mitt hjärta är så trasigt att jag inte vet om det någonsin kommer läkas. Vill ha tillbaka det som var, men det är omöjligt för jag vågar inte. Jag skäms för mycket för att våga ta steget att ta kontakt igen och jag vet ärligt talat inte om jag orkar heller. Kommer nog ändå aldrig bli som förr. Men hur skaffar man nya vänner? Nya NÄRA vänner, som de man har förlorat? Känns som man är helt ensam med ensamheten, och den är inte lätt att hantera utan stöd. Hoppas din pojkvän kan ge dig den vänskap och det förtroende som du behöver. Jag är också väldigt osäker på den person jag blivit av allt det här, vet knappt vem jag är eller vad jag vill. Men det jag vet är att jag inte gillar förändringen. Vi måste hitta tillbaka till oss själva, hitta tillbaka till de personer vi var innan detta helvete startade. Men hur gör vi det?

Tack för att du skriver Therese! Jag blir både glad och ledsen när jag läser din kommentar, glad för att jag inte är ensam om att känna så och samtidigt ledsen för att jag inte heller har något svar på hur man kommer vidare. Jag tror tyvärr att det handlar om tillit och tålamod.