Storstadsbulimiker - nu på landet

När jag förlorade min bästa vän försvann större delen av min bekantskapskrets. Framförallt försvann previlegiet att vara någons förstaval. Den första man tänker på när man vill berätta något roligt, gråta, skrika eller skratta. Att förlora henne har gjort att jag inte känner mig hemma någonstans. Det blev så påtagligt igår när jag var ute. Jag har tappat min identitet med min bästa vän och jag letar med ljus och lykta efter att hitta den. Igår var saknaden stor, nästan bedövande. Jag föraktar nästan mig själv för att jag försöker hitta en plats så jävla hårt. Att hitta en plats innebär ju trots allt att hitta människor som är villiga att släppa in mig och ge mig den platsen. Det är  inte det lättaste. Och nu ligger jag är och tycker synd om mig själv för att jag inte kan lyfta luren och ge henne en rapport om hur gårdagen var. Jävla skit.