Storstadsbulimiker - nu på landet

Jag tror inte att jag insett hur stressad jag har varit det senaste året. Det är först nu som jag tillåter mig själv att ta det lugnt. Jag är ju som sagt sjukskriven och det känns att jag behöver det. Fick ett jobbigt mail idag och jag bröt ihop direkt. Helt sjukt. Jag känner mig skör och det är en oerhört otrevlig känsla. Alla ni som vet hur det är att gå in i väggen har säkert förståelse för detta. Ens första reaktion är att man bara vill krypa under täcket och försvinna. Sedan gräver man ner sig, i alla fall gör jag det. Men jag tänker inte göra det den här gången, för livet går vidare och det är så mycket mer än ett jobb. Jag är 26 år och jag tänker fan inte ge upp nu när jag har kommit så här långt. Fuck you säger jag bara.