Storstadsbulimiker - nu på landet

När jag mådde som sämst av mina ätstörningar gjorde en av mina närmsta vänner något underbart. Jag vägde ca 10 kg mindre än henne då  men tycker ändå att jag var enormt stor och att jag såg för jävlig ut. Däremot tyckte jag att hennes kropp var hur fin som helst...jävla motsägelse eller hur! Men det är ju så hjärnan hos en anorektiker fungerar...
En dag fick hon nog och drog fram mig till en spegel och drog ner brallorna på sig själv. "Dra ner brallorna!" beordrade hon mig. Så stod vi där med jeansen runt vaderna och såg rätt fåniga ut. Hon började klämma på sina celluliter, klämma på sitt fett och plöstligt så stod jag där och tänkte vad fan håller jag på med? Jag fick perspektiv. Jag är dig evigt tacksam Ella. Jag behövde få känna mig fånig och jag behövde få känna att alla andra också har celluliter och fett på magen.

Jag har funderat en del på det där inlägget jag skrev om fettmätningen. Och hur den påverkar oss. Jag vet att det så fint heter att vi bara "tävlar mot oss själva". Bullshit tycker jag! Vi tjejer jämför oss med varandra hela jävla tiden..och jag är så satans trött på det...så här kommer min bild till er, nu är det min tur att dra ner brallorna, eller i detta fall visa magen och säga att man kan se ut så här och det är helt normalt...jag har knappast 8 mm fett på min mage, en vet ni vad? Jag är lycklig och vacker ändå!

Kram på er...