Storstadsbulimiker - nu på landet

Jag fattar inte varför jag fortfarande har Facebook. Jag gillar inte alls stället. Det gör däremot min sambo. Han har fått facebook-sjukan och ser det som någon slags sport att leta fram alla sina gamla vänner och bekanta. Jag tycker att det är så intressant att vi är så olika på den punkten. Jag gör allt för att springa undan från mitt förflutna och han gräver istället fram den. Vad beror det på? Tanken på att leta fram gamla pojkvänner och skriva Hej vad gör du nu förtiden? ger mig ångest. För man vet liksom att de kommer svara en gång och så svarar man tillbaks och sen blir det liksom inget mer för man har inget mer att säga varandra. Avslutat kapitel. Varför har jag inget behov av min hisoria undrar jag? När jag var hemma hos föräldrarna och hälsade på för ett tag sedan träffade jag en gammal flamma på busstationen. Vi snackade en stund och jag kan slå vad om att vi båda stod där och tänkte undra vad fan som hade hänt och det inte hade varit så jobbiga omständigheter.  Kanske är det så att avslutade kapitel mår bäst av att vara just avslutade och kanske ska jag avsluta mitt face bookande för att slippa svara på vad jag gör nu för tiden...

godnatt!