Storstadsbulimiker - nu på landet

Om att få vara sig själv en stund

Det är inte lätt det där att hitta människor man kan vara sig själv med. Speciellt inte pojkvänner/flickvänner. Jag känner rätt ofta att jag är rädd för att be om saker som jag vet skulle "tillfredsställa" mig, som t.ex mer närhet, ömhet osv. Istället går jag och är nedstämd för att jag inte får det. Dilemmat är bara att om jag ber om det så känns det som att jag tränger mig på och är klängig, någon som känner igen känslan? Frågan är då vilket som är bäst, att riskera att vara klängig eller att riskera att vara otillfredsställd? Vem är det som har ansvar för att tillfredsställa ens behov egentligen, ligger det hos en själv eller andra? Det självklara svaret skulle väl vara att det ligger hos en själv men är det så enkelt?

Det var många frågor på en gång...Nu ska jag sova och inte tänka så mycket. So long kamrater.

saknar ännu mer idag...

Jag tycker såhär: Din sambo är din partner, din livskamrat. Du behöver mer närhet, mys och gos. Om han inte vill att du ska ta ut ditt mysbehov på någon annan alternativt bli nedstämd över att ditt behov inte blir tillfredsställt så får han ansvara för att tillfredsställa dina behov! Du borde heller inte kunna förlora på att "klänga", det är trots allt din partner vi pratar om... Kläng på säger jag, och kräv din rätt till mys! :) Dagens nattsvammel...

enkelt är det inte.. ibland är dom svåra att förstå dom där karlarna.



jo landskrona har en annan typ av action, ingen direkt kul stad.

den är grymt bra :D

Du måste ju vara med? :)

Ja, vi får väl se om det blir nån ändring efter att sambon din läst detta inlägg. :-P

Tveka aldrig att uttrycka dina behov, så länge du inser att det inte är en rättighet att få dem uppfyllda, bara att uttrycka dem. Jagbudskap är aldrig fel: "Jag längtar efter ..." hellre än "du ger mig aldrig ...". Och du - lycka till!