Storstadsbulimiker - nu på landet

Anamiakid frågade om jag inte kunde skriva lite om mitt förflutna som bulimiker och det är klart jag kan det. Jag utvecklade anorexia när jag var i 14-årsåldern och käkade knappt någonting under ett par år. Jag tyckte att jag var groteskt tjock och ful och gömde mig under stora och bylsiga kläder. Jag har alltid fått mycket uppskattning för hur jag är som person och har alltid varit en riktigt plugghäst i skolan men när jag fyllde 12 kom höfterna och rumpan och sen gick det utför. Jag kunde inte riktigt hantera att bli kvinna och att bli betraktad. Innan hade jag blivit erkänd för hur jag var och vad jag gjorde, nu kom allt att istället handla om hur jag såg ut. Jag kände att jag inte dög och hade en extrem prestsationsångest. Jag skulle vara bra på allt! Och om jag inte klarade att få mvg på ett prov straffade jag mig själv genom att inte äta. Ännu en faktor som spelat in i att jag utvecklade ätstörningar är att min mamma påpekade att jag borde gömma min stora rumpa  vilket såklart inte gjorde  saken bättre.  Hon ville väl men det blev så fel och jag lägger absolut inte skulden på henne..men i så här när man har det i backspegeln kan man väl konstatera att det kanske inte var så pedagoiskt av henne...Det bör sägas att även min mamma lider av ätstörningar, tyvärr har hon inte erkänt det för sig själv ännu. Efter ett tag blev längtan efter mat för stor och jag började hetsäta istället. Att upptäcka bulimin var fantasktisk! Tänk att få äta allt det där man suktat efter i två år! Med gott samvete, för lösningen var ju att kräkas upp allt igen! Fantastiskt! Jag knarkade mat i fem år. Jag åt och kräktes, åt och kräktes, åt och kräktes. Till slut fungerade inte mina kräkreflexer längre så jag var tvungen att köra ner en tandborste långt ner i halsen för att få upp maten igen. Det var ett helvete. Det är oerhört ångestbefriande att kräkas upp maten med ångesten som kom efter var är hundra gånger värre...

När jag var 20 nådde jag kulmen i min sjukdom. Då mådde jag så dåligt att jag inte ville leva längre. Jag befann mig samtidigt i ett mycket destruktivt förhållande med en man som inte var bra för mig. När jag lämnade honom bestämde jag mig för att lämna min sjukdom bakom mig också. Jag kom i kontakt med en väldigt bra terapeut som förstod mig och vad jag behövde. Dessutom hade jag min bästa vän som stöttade mig genom hela processen. Långsamt, långsamt började jag äta igen och behålla maten.

Så här drygt fem år senare inser jag att jag alltid kommer att vara bulimiker, men jag kräks inte längre. Jag måste acceptera mig själv och min kropp varje dag för att klara av att inte falla tillbaks och ibland är det ett helvete. När jag är ledsen och låg vill jag äta och kräkas. När jag förlorade min bästa vän för ett år sedan föll jag tillbaks i hetsätandet ett tag men jag ville inte hamna där igen och lät det aldrig gå så långt som innan. Varje dag är en kamp men varje dag som jag inte kräks är också en framgång!

När man befinner sig mitt i sjukdomen tror man att det är kört. Att det inte finns någon räddning med det är fel! Jag klarade mig igenom det och har kämpat mig igenom sex år på universitetet, har idag ett bra jobb, en man som älskar mig och en hund som jag daltar med till förbannelse!

Så, alla ni som har samma problem som jag hade, sök hjälp! Det är oerhört svårt att klara det själv och ni förtjänar att komma ur helvetet!

kram på er