Storstadsbulimiker - nu på landet

Så här är det varje söndag. Jag vaknar och tänker, det här ska bli en bra söndag! Men nej, jag lyckas inte. Inte nångång. Antingen är det jag som är svag eller så är det universum som är emot mig. Välj själva. Jag är trött och vill bli lämnad ifred. Ni vet den där känslan av att hela tiden stöta på hinder för det man ska göra. Och så blir man bara mer och mer frustrerad tills man har lust att be alla i ens närhet dra åt helvete. Men det kan man ju inte göra för då blir de ledsna. Jag borde städa, plocka och diska. Men jag har helt enkelt inte någon lust. För det känns som att jag inte gör annat än städar, plockar och diskar. Det är förstås en överdrift men det får det att låta så mycket bättre. Jag skulle vilja umgås bort den här dagen. Skita i allt vad matlagning och städninge heter.

Det var ingen bra idé det där med att gå på stan och kolla på nyförälskade par. Jag blir alltid så deprimerad av det, att jag aldrig lär mig!