Mitt livs misstag
Så vad hände med mig förutom mitt krossade hjärta? Jo, jag hatar att bli satt i flickvänsrollen, att vara den som inte får vara med. Jag har allvarliga jävla issues med det. Jag hatar flickvänsrollen. Jag avskyr den. En annan vän sa en gång till mig att du måste bli vän med det faktum att du inte inte är tjejen man knullar en lördagkväll efter en runda på krogen, utan du är tjejen man kan prata med när det krisar. Som man kan vara sig själv med. Det låter ju fint eller hur. Men den enda erfarenheten jag har av den rollen är att de jag gett mitt hjärta åt tyckt att det varit mycket roligare med de tjejerna man tar hem från krogen.
grejen är väl den att hitta den som man både är den han tar hem från krogen och pratar med..
Kram på dig tjejen. Att människor blir sårade i förhållanden är nog ofrånkomligt. Tror det är viktigt att bestämma sig för hur stor skada man skall tillåta att den andra gör. Skall man gråta i en vecka, en månad, ett år, skall man aldrig mer lita på killar...Försök att sätta en gräns för hur illa han har gjort dig och försök att bestämma dig för att han har gjort dig så lite skada som möjligt.
Ja, jag vet, det är lättare sagt än gjort. Blev själv varse om "krossat hjärta" som dålig metafor för inte så länge sen. Tyckte att det snarare kändes som att hjärtat först kramades ur som en apelsin för att sedan skalas av bit för bit lämnandes blödande öppna sår.
För min del gjorde han en alldeles för stor skada än han var värd. Mitt "krossade hjärta", du vet den där chocken, utvecklades till en fysisk sjukdom och jag måste nu äta medicin resten av livet. Känns lite bittert nu när jag faktiskt kommit över honom.
pruttpia: du har helt rätt, man måste bestämma mig, eller som min sambo sa, hade han inte gjort så mot dig hade vi aldrig träffats..haha, han kan verkligen konsten att se det bästa i allt!
Anna: jag tror jag har hittat honom... ;)