Storstadsbulimiker - nu på landet

Inatt drömde jag om min son igen. Jag har alltså ingen son men det är tredje gången på kort tid som jag drömmer om honom. Han har samma ansikte varje gång och jag vet genast vem det är. Jag har aldrig längtat så mycket efter barn som jag gör nu. Inte på det viset att jag måste skaffa nu, nu, nu! Utan mer som att det här öppnats en dörr i mitt hjärta som tidigare varit stäng och låst men som nu är öppnad. Och det är ganska trevligt att vistas i det där rummet, att drömma lite och mysa av tanken att en dag så kommer jag att få träffa den där sonen eller den där dottern och jag ser verkligen fram emot dessa bekantskaper och vad de kommer lära mig. Den som väntar på något gott...