Storstadsbulimiker - nu på landet

Så kom det där samtalet som är så underbart befriande. Det som alltid kommer när man som minst anar det. Någon behöver en som mig till ett jobb och ja, dom har tänkt på mig. Woooooiiiieee! Jag kan inte beskriva hur skönt det känns! Efter tolv bedrövelser och ännu fler sorger. Ingenting är klart ännu men det för inget. Det är känslan som är värd mest nämligen, känslan av att det finns hopp. Tack, tack, tack!